Även om jag nu har dator, läser även jag tidningar hellre på papper. I mitt tycke ett betydligt mer avkopplande – och informativt – sätt. Nattetid och eventuellt vaken, kan jag kolla om jag a) fått något eget alster infört b) hur tidningen betygsatt AIK:s spelare efter gårdagens match. En tredagars prenumeration per vecka av en rikstidning duger också att läsa på skärm övriga dagar. Men då i snävare urval av artiklar – annars tröttnar jag.
Fem år ung, lärde jag mig läsa mycket tack vare dagstidningen. En kusin skrev ett reportage om detta, men när det kom i tryck förargades jag över en bildtext. Där påstods att jag läste att Frankrike hotat lämna FN. I själva verket mindes jag att det var en notis om en mc-olycka som fångat intresset. Allt som stod i tidningen var kanske inte heller sant?
Nå. Genom hela 70-talet blev skrivande min viktigaste inkomstkälla. Många vikariat som ambitiös journalist innan jag valde annat yrke. Men läsandet fortsatte, obligatoriskt eller frivilligt, i förening med eget skrivande. Inte minst om andras utgivna böcker, fram till att det inte ansågs intressant längre.
För närvarande debatteras hur barn lär sig läsa. Via papper eller digitalt, och vad som kan vara viktigast. Dessutom, ska vi fortsätta trycka både tidningar och böcker, skogarna kan ju ta slut? Dessutom: Så mycket enklare är det inte att mångfaldiga en text elektroniskt.
Men digitala system kan tydligen förbluffande lätt sättas ur funktion av den som har onda avsikter. Ett bekymmer som tydligen kan lamslå ett helt samhälle, inte bara för information utan även pengahantering. Redan idag kan den som fortsatt hellre vill ha sedlar i sin plånbok ha allt mindre nytta av dem. Men tänk om det i en krissituation är de som har digitaliserat sig fullt ut som har satsat på den sämsta hästen?