En dag för inte länge sedan berättade min son att hans lärare kommit tillbaka från en långresa med flyg. Läraren var solbränd och uppsluppen i samtalet. Läraren ville absolut visa bilder från resan men först berätta hur länge familjen suttit i flygplan. Eftersom de flugit hela vägen från vår stad i norr hade resan inneburit totalt sex flygningar med mellanlandningar och återresa. Jag blev både förvånad och bestört över min sons berättelse av olika anledningar.
I förstone tänkte jag på det moraliskt vanskliga med att tala om flygresor som något beundransvärt och efterlängtat. Jag tänkte på de ungar vars föräldrar har knappa resurser och låga inkomster, som kanske aldrig varit i väg på någon längre resa ens med bil eller utanför länsgränsen. Vad signalerar det till eleverna att uppsluppet presentera sin flygresa som något eftersträvansvärt?
De som aldrig haft råd eller möjlighet går hem med tungsinne och känner sig ännu mer misslyckade eftersom de inte reser så. Men vad viktigare är – hur kan en lärare med högskoleutbildning, insikt i klimatvetenskapen och med läroplanen framför ögonen, ens flyga?
För att vi ska komma ner på en nivå som är förenlig med överenskommelsen från Paris 2015 så krävs att vi minskar våra utsläpp rejält. Var och en som känner ett samhälleligt och moraliskt ansvar kan enkelt fastställa de egna klimatavtrycken genom en klimatkalkylator på nätet. Där kan man se att de största minskningarna man som privatperson kan göra är att avstå från att flyga.
Vi kan inte ta ansvar för USA:s utsläpp, eller för utsläppen från ett kolkraftverk i fjärran land. Vi kan inte hindra utsläpp från bränder som sker i länder som redan är mer drabbade än oss av torka. Som privilegierade svenskar kan vi däremot agera som föredömen. Vi kan avstå från att flyga och visa omvärlden att vi tar klimatfrågan på allvar. Vi kan visa varandra att vi tar ansvar för varandra. För dina och mina ungar. För ungarna i alla de länder som redan nu drabbas.
Låt oss.
Privilegierad svensk