När alternativa äldreboenden som servicehus och ålderdomshem försvann som alternativ skulle all omvårdnad av våra äldre ske i hemmet. Naturligtvis en god tanke att få vara i sin hemmiljö, men med många baksidor.
Det finns få valmöjligheter för den enskilde där ensamhet och leda blir den slutgiltiga fasen som inte känns speciellt åtråvärt. Det borde finnas en möjlighet att tidigt få välja att få flytta till en gemenskap för äldre med relevant omvårdnad och adekvat service. En fast punkt och med samma personal skapar trygghet. Också en trygghet för anhöriga som ska balansera omtanken om åldrande anhöriga med familj och arbetsliv.
I det fasta äldreboendet finns incitament att förbättra miljön och löpande aktiviteter, glada brukare ger gladare personal och så vidare. I en attraktiv kommun måste även äldreomsorgen allmänt få stort fokus.
Det är också viktigt med ökat fokus på befintlig hemtjänst då läget i Skellefteå är bristfälligt och frustrerande. Mycket fungerar naturligtvis bra tack vare de i hemtjänsten som verkligen kämpar för att allt ska vara bra.
Som äldre brukare kan man dock se många brister. Det är tydligt en mycket ojämn kunskapsnivå hos personalen. Kvaliteten i genomförandet är bristfällig och vissa följer helt enkelt inte uppgjorda scheman och avtalade åtgärder. Det kan spegla en stressig arbetssituation, men det kan också komma från dålig planering och bristfällig upplärning.
En stor personalomsättning påverkar tryggheten hos enskilda brukare, en oro som blir extra tydlig vid tecken på demens. Tyvärr är också språkkunskaperna ofta bristfälliga, en fungerande kommunikation helt avgörande för ett bra resultat. Personalen ska uppfatta instruktioner rätt, och helst också uppfatta nyanser i brukarens situation och hälsoläge. I princip omöjligt om man inte förstår varandra.
Det är uppenbart att information och beslut från biståndshandläggaren inte når ut till den operativa hemtjänstpersonalen. Generellt svårt att få till en fungerande kommunikation mellan hemtjänst, hemsjukvård, vårdcentral och specialistavdelningar på lasarettet, trots att digitala verktyg verkar finnas. Extra tråkigt är det när pålitliga, arbetsamma och plikttrogna medarbetare i omsorgen inte får tillsvidareanställning, utan väntas ut utifrån las-regler. Kvalitetsproblemet finns där, men status och lön är naturligtvis också viktigt för att säkerställa en bra vård och omsorg.
Visst har vi råd!