I alla tider har föräldrar oroat sig för sin avkommas framtid, biologin i kroppen är inställd så att vi ska se till att ta hand om dem på bästa sätt. Nu i dessa dagar är det rent fruktansvärt vad man mår dåligt av oro. Krig som är nära, hotad biologisk mångfald och så klimatet som ser så dystert ut att det är svårt att känna glädje alls över morgondagen. Och ändå har vi det bra här än så länge. 

Hur föräldrar i alla de 19 länder där det verkligen är krig i världen – hur de mår där kan jag inte ens föreställa mig. Många med mig ligger vakna med ont i magen av tanken på hur barnen, dessa underbara varelser får genomleva föräldralöshet, bomber, larm och död. Hur kan det ens vara möjligt att det får vara såhär?

Vad göra för att ens kunna/orka fortsätta ? Ja vi måste försöka – vi måste göra det vi kan – för barnens skull måste vi. De är ju satta här av oss föräldrar och det är vår skyldighet att kunna se dem i ögonen och göra vårt bästa med tanke på deras liv. 

Ta hand om varandra, visa barnen hur vi är snälla mot varann , hjälpa alla de som har det svårt med det vi kan och värna om vår miljö. Jorden ska ju räcka till dem alla och ännu längre ändå. Senaste IPCC-rapporten visar hur fruktansvärt skyndsamt det är. 

Var snäll mot de barn du har runt dej, hjälp dem på de sätt du kan, skänk pengar till organisationer som hjälper barn, engagera dej för människor och för miljön – alla kan göra något. Fastän jag just nu är rädd att skicka barnen in i framtiden, så kan jag inte hålla kvar dem här – det enda vi kan göra är att hjälpa dem att möta den.

Elin Lundqvist Burlin