”Det finns mycket här i världen som är orättvist, men vaccinpass hör inte hit.” Det är rubriken på en mycket läsvärd artikel av kolumnisten – och sjuksköterskan – Hanne Kjöller i DN lördag den 27 november.
Nu diskuteras både vaccineringen och vaccinpassen. Självklart är det bra om de åtgärderna bidrar till att drastiskt få ner siffrorna för sjukdom och död, vilket det uppenbart har gjort, och detta i stort sett utan oförutsedda biverkningar. Men här har uppstått ett motstånd som i mina ögon är närmast obegripligt.
Tänk bakåt i tiden! Om alla dem som drabbades av till exempel tuberkulosen hade kunnat få ett vaccin mot detta, hur många av dem skulle ha vägrat ta emot det? När jag var skolpojke var det självklart att alla skulle vaccineras – och då var ändå sjukdomen på stark tillbakagång i min hembygd som på många andra håll. Likadant med smittkoppor.
Senare har barn regelmässigt kunnat vaccineras mot mässling, vattkoppor och röda hund – sjukdomar som det framstod var närmast omöjligt att slippa uthärda på 1950- och 1960-talen. Men även dessa är numera så gott som utrotade.
För mig är det enbart själviskt att vägra vaccinera sig mot covid, och skaffa detta pass. Jag kan inte se det på annat sätt. Jag kan nöja mig med att ta upp hur sådant som kan sätta lite guldkant på det vanliga livet, därigenom både har kunnat återupptas och i så fall även fortsätta för tusentals människor. Ta bara en så banal sak som att kunna heja på AIK:s hockeylag på plats.
Eller, för att som Hanne Kjöller avslutar sin betraktelse: ”Vad är ni som är emot vaccinationspass för? Är ni för ännu en vända med överfulla sjukhus? Ännu en jul där vårdpersonal beordras arbeta 14-timmarspass?” Ge ett enda vettigt svar på detta – den som kan.
Stefan Holmberg, Östra Falmark