Den avvecklingen är genomfört i vissa andra länder, exempelvis Finland som inrättat 10 statliga regioner för att ta ansvar för sjukvården i landet. Vi har ju redan liknande struktur när det gäller polisorganisationen i Sverige med 7 regioner under en rikspolisstyrelse och där varje polisregion leds av en regionpolischef. Här finns inga ”mellanfilter” med politiker och överdimensionerade organisationer som driver kostnader och ägnar sig åt fullkomligt onödig överadministration.
Ett exempel är datasystem, där inte alltför länge sedan 8 av våra 21 regioner själva utvärderade och valde andra lösningar än de övriga. Man undrar varför, när alla regioner i grunden har samma samhällsuppdrag. Istället så är organisationen nerlusad av cirka 4 600 politiker i alla färger och inriktningar. I huvudsak är dessa fritidspolitiker, men det sitter också mellan 500 och 600 ganska högt arvoderade politiker i våra 21 regioners regionstyrelser, de flesta av dessa är heltids- eller deltidspolitiker som fyller sina kollekthåvar, helt i onödan enligt mitt synsätt.
Det är kanske för tidigt att skriva slutrapport” för Coronapandemin, men man kan nu konstatera att regionernas insatser i vissa fall har varit bedrövligt tafatta och ibland gått stick i stäv med statens försök att styra upp och genomföra viktiga åtgärder. Finland med sin övergripande statliga styrning har lyckats överlägset bäst i Norden, mindre än en tredjedel per 100 000 dödsfall jämfört med Sverige.
Det så kallade folkhemmet har förvandlats till en soptipp, i alla fall för alla äldre där mer än 74 procent av alla avlidna i covid varit på särskilda boenden (43 procent) och de övriga under kommunernas hemtjänst.
n’Anders