Vi är 7 500 000 personer som enligt SCB hade rösträtt till valen 2022. Nästan 20 procent valde att inte rösta alls. Troligen är maximalt 500 000 personer aktiva i något parti och därför valbara till olika uppdrag i stat, region eller kommun. Det är bara cirka 7 procent av alla röstberättigade som ska representera dessa alla röstberättigade.
Hur kommer då folkdemokratin att fungera? Hur ska alla dessa miljoner röstberättigade kunna bilda sig en uppfattning i olika frågor? Därefter ta ställning till vilket parti, eller för den del person, man vill ska ”föra ens talan” i politiska sammanhang?
Jag tror, detta är inte vetenskapligt belagt, att 90 procent av alla röstberättigade inte har en susning om hur det demokratiska systemet fungerar eller inte bryr sig, rätta mej om jag har fel.
Vart är vi på väg? Det vi ser i media av alla slag är missnöje, politikens fel, kapitalisternas fel, ”samhällets” fel, myndigheternas fel, ja alla andras fel men inte mitt. Hur skulle det vara om vi tittar på vårt eget ansvar för samhällsutvecklingen? Ja, det kan bli lite knepigt…
Scenario 1: Jag är ju en samhällsmedborgare som årligen betala skatt, avgifter med mera till stat och kommun. Jag belastar ju inte samhället på något sätt ekonomisk. Jag nyttjar mina rättigheter som sjukvård, billig barnomsorg, vabbdagar, brandförsvar, polishjälp vid behov, kollektivtrafik, körbara vägar, yttrandefrihet, allemansrätt … Listan kan bli hur lång som helst.
Scenario 2: Jag har inget lönearbete och får hjälp via vårt sociala skyddsnät. Jag nyttjar största delen av rättigheterna men förstår inte varför jag inte har samma ekonomiska standard som ”de där” som har lönearbete och betalar skatt.
Två tänkta samhällsgrupper som exempel på var vi borde lägga ansvaret på samhällsutvecklingen. Jo på den enskilde personen. Det kan inte vara så att totalsamhället ska lösa enskilda individers problem. Det handlar faktiskt om att ta personligt ansvar för sin situation och sina prioriteringar! Det gäller alla.