Vi hade en 48 timmars arbetsvecka och bara tre veckors semester. På mitt jobb hade en arbetare cirka fem till sex kronor i timmen, som lön. Det fanns inte mycket över till utsvävningar då.
Men, det här var en tid efter andra världskrigets slut och folk kände en stor framtidstro, allt kunde bara bli bättre.
Bättre löner, längre semester, bättre bostäder, med mera. Det var kul att leva på den tiden. Speciellt lördagen som hade en alldeles särskild stämning över sig. Humöret var ofta på topp på jobbet då. Det skojades en hel del på det jobb jag hade.
Bland annat så minns jag en sport vi hade för oss. Vi drack någon klunk vichyvatten och sedan rapade vi, så många gånger vi kunde. Den som rapade mest fick en flaska vichyvatten som pris.
Så åkte man hem och tog sig ett bad i badkaret. Sedan på med kostym, vit-skjortan av nylon, slips, blankpolerade spetsiga skor. Ni vet sådana där myggjagare. Brylkräm i håret, samt hatt och rock. Så var man klar för lördagskvällens äventyr.
Stämningen var närmast elektrisk av förväntan på kvällens innehåll. Spännande! Vart tog det vägen, den optimism och framtidstro, som fanns då?
I dagsnyheterna numera handlar det mesta om negativa nyheter, krig, svält, miljöproblem, med mera, med mera.
Vi behöver också få veta om det som faktiskt är bra. Sanningen är att mycket också har blivit bättre. Många sjukdomar har botas, vi bor bra, har råd med det mesta, äter bra mat och har friskare tänder, som exempel.
Hur kan vi återinföra 50-talets optimism som fanns då och som gör oss lite gladare igen?
Funderingar, en solig eftermiddag från hammocken.
Ove Vikdahl