Vi är nog många som hört höga militärer säga att Sverige behöver många olika kraftkällor för att stärka vår försvarsförmåga. Det gäller särskilt elförsörjningen där det är viktigt att ha många små och spridda kraftkällor. Om vi i stället blir beroende av ett fåtal stora anläggningar, riskerar hela landet att mörkläggas vid kris eller angrepp.
Därför var det många som höjde på ögonbrynen när Ebba Busch nyligen presenterade en kalkyl över hur mycket det skulle kosta att bygga nya kärnkraftverk och hur mycket el de skulle kunna ge. Det krävs inte mycket expertis för att inse att det är omöjligt att förutsäga kostnader 15–20 år i förväg, vilket är den tid det skulle ta innan ny kärnkraft är i drift.
Vi vet att stora byggprojekt i dag ofta blir både dyrare och mer försenade än planerat. Ibland blir de nästan dubbelt så dyra som budgeterat. Bränslet till kärnkraften konkurrerar globalt, och med fler reaktorer i världen kommer även uran att bli dyrare oavsett om vi bryter det själva eller importerar.
Dessutom har regeringen lovat en prisgaranti för ny kärnkraft och den ska betalas av alla el-användare. Om elen blir billig är det inte folket som gynnas, utan byggherrarna. Blir den dyr, är det vi som får täcka förlusterna. Med andra ord: företagen får vinsten men slipper risken. Kontentan är att kärnkraftsprojekten inte bör drivas vidare förrän alternativen är fullt utredda.