Alla dessa varma, snälla och omtänksamma röster, blickar och händer. Unga, gamla, kvinnor och män i kampen mot covid. Alltid med mycket medkänsla. Alltid med förståelse. Som peppade mig och trodde att det skulle bli en hemfärd trots allt.

Att alltid vara tvungen att ta på sig skyddskläder för att komma in till mig. Och sedan ta av sig skyddskläder för få gå ut från mig. Och sen upprepa samma procedur, fem till tio minuter senare, när jag är tvungen att ringa igen. Ändå inte ett ord av irritation mot mig. De klagade inte. Gjorde sitt jobb. Men inte mekaniskt, utan med hjärtat. Dag ut och dag in. Och så hela natten. 

Så mycket kärlek och omtanke det finns bakom alla dessa skydd. Jag förstår inte hur de orkar. Var hittar de nya styrkor, var de kan fylla på med mer kraft? Ge dessa änglar, dessa superhjältar, betalt för detta evighetsarbete utan slut! De bär ju ett helt samhälle på sina axlar. De är skyddsmuren runt vår stad. De är kedjan av backar som hindrar viruset från att tränga igenom. De är medicinska poliser som försöker rädda liv med alla vapen de har, hur trötta de än känner sig.

De räddade mitt liv. I morgon kan det var ditt som de slåss för.

Åsa Strömbro, Skellefteå