2023 var på många sätt ett mörkt år. Inte minst de oerhörda krig som pågår i världen. Ukraina och Gaza är väl de mest kända, men det pågår ett stort antal krig i världen som glöms bort i mediabruset. Sedan har vi ju den nationella situationen där gängvåld och ekonomiska bekymmer drabbar många av dem som bor och lever i Sverige.
Att cirka 90 procent av de som lever och bor i Sverige har det ekonomiskt ganska bra, kanske bör framhållas. De 10 procent som har det riktigt besvärligt när det gäller ekonomi, dem måste vi hjälpa på ett bra sätt. Men hur? Den frågan är inte lätt att besvara. Det kan ju vara så att en del av dessa 10 procent prioriterar fel? Jag menar inte att det på något sätt gäller alla, men en del. Jag kanske sticker ut hakan med detta påstående, men det finns åtminstone en fråga.
Jag kan ta mig själv som exempel. Jag är ålderspensionär med en nettopension på 16 000 kr/månad, boendekostnad på 6 477 kr, mat och övrigt cirka 6000 kr/mån. Jag kör cirka 700 mil/år med min gamla bil och har en bilkostnad på cirka 2 500 kr/månad inklusive garageplats.
Detta sammantaget gör att jag aldrig kommer att ha råd att byta till en miljövänlig bil, aldrig åka på en solsemester, aldrig åka på en skidresa till Alperna eller för den delen till en skidort i Sverige. Ekonomin räcker inte heller till att köpa biljetter till trevliga teater eller musikevenemang. Att spara i aktier eller värdepapper är som ni förstår en utopi. Hade jag haft skulder, hade situationen känts annorlunda men jag är skuldfri. Där kanske nyckeln finns?
Nu ska jag inte klaga. Jag har mat för dagen, en bostad, en tv och en dator, E-tidning, en gammal men fungerande bil och en underbar familj. Jag tillhör trots allt inte de 10 procent som har det värst men får ändå vända på slantarna.
Ekonomi är ens eget ansvar. Alla måste vi rätta mun efter matsäck. Så tacksam över att jag fått och får leva mitt liv i vårt fantastiska land Sverige.