Med anledning av Thomas Ottossons insändare i Norran den 28/4: ”Det behövs ett omtag i sjukvården.”
Ja, Thomas, jag håller verkligen med dig om, att den regionala administrationen behöver bantas. Pengarna som blir över där, bör satsas på primärvården, där vi verkar vara eniga om att de största problemen inom vården finns. Media berättar idag om att allt färre läkarstuderande kan tänka sig en framtid inom primärvården och att allt fler primärvårdsläkare inte orkar med sin arbetssituation. Detta får till följd, att du som patient hela tiden får byta läkare, och att patientsäkerheten därmed hotas.
Ändå är det inom primärvården, som den allra högsta kompetensen skulle behövas. Det kan nämligen inte vara det lättaste att lägga det pussel, som kan besvara frågan om varför en patient drabbats på det ena eller andra sättet, och vilken behandling som är den bästa.
Jag har genom åren mött många duktiga primärvårdsläkare, i samband med att först min mors och sedan min egen autoimmunitet gjort, att hälsan med åren börjat svikta. Men de senaste åren har bristande kontinuitet och tyvärr även bristande erfarenhet ibland ställt till det.
Jag anser att alla nyutexaminerade läkare borde få följa en äldre, rutinerad primärvårdsläkare i hälarna ett bra tag efter att den formella utbildningen är klar, kanske i minst ett år, innan hon/han får stå helt på egna ben. Sen borde varje primärvårdsläkare ha ett betydligt mindre antal patienter, för att kunna känna glädje och tillfredsställelse i arbetet. Men det finns det inte resurser till, kanske någon invänder. Men då är det kanske dags, att skapa resurser?
Om staten tog över ansvaret från regionerna, kanske mer pengar skulle satsas på innehåll i stället för på yta. Dessutom skulle likvärdigheten öka. Ett bra exempel på det, är Socialstyrelsens förslag på screening för att upptäcka tjock- och ändtarmscancer, som nu äntligen ska börja införas i de flesta regionerna i landet, däribland Västerbotten.
Till sist vill jag ge ett par glimtar från min egen upplevelse av vården de sista månaderna. Jag blev tvungen att söka akutvård en söndagsmorgon, efter att ha haft så svår hjärtklappning och problem att andas. Läkaren konstaterar sinustakykardi, samtalsakypne´ och lätta T-vågssänkningar, efter att snabbt ha gett order om EKG-övervakning. Hon ordnar även med akut magnetröntgen av lungorna, för att det inte ska röra sig om blodproppar i lungorna och sätter vidare in medicin mot hjärtsvikt. Innan jag sex timmar senare får åka hem kommer läkaren in och berättar att hon tänker ta kontakt med min hälsocentral, för ”jag ser att din astma inte kollats upp de sista åren”. Hon har även ringt hem till mig, bara för att kolla hur jag mår. Heder åt en sådan läkare. Blir så småningom kallad till hälsocentralen för astmakoll. Där konstaterar den unga sköterskan: ”Det är faktiskt sex år sedan du sist blev kallad för kontroll av astman.”
Hur kan det bli på detta sätt? Jo, ingen fast läkare som har ansvar att kalla till kontroll, läkemedel så pass effektiva, att man själv inte känner av eventuell försämring, ingen förkylning som krävt syrgas de sista åren och en patient, som inte går till doktorn, om det inte är absolut nödvändigt.
Det nyaste nya inom primärvården verkar vara ”telefonbesök”. Du betalar 200 kronor och får en tid, då du blir uppringd av läkare. Men för många av oss som med råge passerat pensionsåldern, är det viktigt, att få möta läkaren öga mot öga, för att med säkerhet uppfatta det som sägs.
Läkare, förresten? Det kanske ibland skulle gå lika bra med en rutinerad sjuksköterska? Kunde ju vara en bra karriärmöjlighet för en sköterska som visat framfötterna. En bekant, 86 år fyllda, med problem att gå längre sträckor, har nu fått hemsjukvård och är väldigt nöjd med sin sköterska, som regelbundet kommer till hans hem och direkt kan uppfatta om benen är mer svullna, eller andningen mer ansträngd än vanligt. Hemsjukvård vore kanske också något att satsa vidare på, den dag som staten tar över ansvaret för vården?
Gräsroten