Två insändare i Norran, den 30/4 och 9/5, med bra funderingar om äldres situation i kommunen, (som växer som aldrig förr). Individer i tredje åldern, 65–84, och fjärde åldern, 85 och äldre, ställer sig frågande; tänker tjänstepersoner på plan och arkitektkontoret och kommunstyrelsen på alla skattebetalande medborgare? Devisen "ett Skellefteå för alla” gäller för alla som vill bo i kommunen, eller hur?
Gång efter annan har insändare med oro för de äldres situation framförts, mycket sällan bemötta av någon ansvarig tjänsteperson eller kommunalråd. Ska detta tolkas som totalt ointresse för alla som inte längre yrkesarbetar? Jag vill inte tro det, men tvivlet gror. Det förefaller inte finnas någon viljeyttring att skapa bra bostads-och levnadsförhållanden för dessa tusentals individer? Tänker inte i första hand på SÄBO, utan gemenskapsytor, senior- och trygghetsboende. Har personer på beslutsnivå ingen omtanke om den "folkgrupp" som omfattar föräldrar, mor-och farföräldrar deras syskon och vänner, och hur livet levs av dem som inte ingår i arbetslivet?
Pandemin har påverkat alla oavsett ålder, kan erfarenheten av ensamhet, inställda aktiviteter i olika föreningar etcetera bli en lärdom om hur viktigt det är med bra med goda livsvillkor för alla åldrar. Nu är det möjligt att umgås, vistas i naturen, nyttja badhus, friskvårdsanläggningar med mera. Oaktat detta behövs krafttag för att "ett Skellefteå för alla" blir verklighet!.
Intressant blir att läsa vad politiken vill göra för äldre, den grupp som växer kraftigt kommande år.
Lyssna, läs och lär