Det är bråttom nu. Länge nog har rapporter om jordens ödeläggelse strömmat in, att det är vi människor som har orsakat allt elände: klimatförändringar, rovdrift, folkmord med mera. Pågående är en pandemi och ett krig som berör alla. Hela världen håller andan.
I Sverige har försvaret skurits ned, vi fortsätter miljöförstöringen, skjuter kärnkraftsfrågan framför oss. Man talar varmt om digitalisering och elektrifiering trots att cyberattackerna ökar – i Sverige och annorstädes.
Skellefteås storsatsning på höghus (bombmål) och ett konsultberoende brobygge fyller somliga med häpnad och andra med förtvivlan. Bostäder i mångmiljonklassen är inte till för vanliga löntagare, ungdomar eller flyktingar. Men Ukrainas öde oroar. En del hamstrar och vill köpa jodtabletter och letar skyddsrum.
Statsministern sa nyss: "Varje jordplätt är värdefull". Nu, då kornbodarna i Östeuropa stängs, måste vi bli mer självförsörjande. Åkerjordarna i Norrland måste återuppväckas. Småskalighet är att föredra om arbetskraft och naturgödsel tas till vara. Små maskiner kräver mindre drivmedel, import av konstgödsel kan minska och användning av antibiotika bör övervägas.
Vi konsumenter måste efterfråga svenskodlat/närodlat; låt oss satsa på grödor som trivs på våra breddgrader. Vi skippar exotiska menyer till förmån för svenska delikatesser. Vi hemestrar.
En levande landsbygd med byagårdar och reparerbara ödehus är väl bra platser för arbetsvilliga flyktingar? Vi kan tänka oss kollektiv, matlag, allt slags samarbete; det främjar språkinlärningen. Lärlingssystem inom vården bör prioriteras.
Varför är allt så krångligt i detta land?
G-son & N-ström