Jag tänker på det som var självklart för bara några månader sedan, men redan nu känns som ljusår bort. Som att heja på vännen med en kram. Att gå på konsert. Att föreläsa. Att ta en fika ihop. Att ta flyget till stora staden. Eller att be mormor hämta lilleman från förskolan. Och att låta de äldre tre barnen gå till mor- och farföräldrar efter skolan för är att slippa vara ensamma tills vi föräldrar kommer hem.
Det är faktiskt de två sistnämnda sakerna jag tänker mest på. Vad kommer att hinna hända när coronan lägger sig? Just på grund av allt som inte kan hända just på grund av den. Jag är uppväxt med min mormor. Hon var med under hela min uppväxt. Varje helg. Varje sommar. Varje jul. Varje examen, födelsedag och melodifestival. Mormor var barnvakt och extramamma.
Farmor och farfar fanns också med. Vi åkte på utflykter och snickrade ihop. Ritade och matade får. Försökte sitta stilla och tyst i en kyrka med russin och Tulo som muta. Från min födelse till deras död var de med. På ett fint och självklart sätt. Precis som det ska vara. Precis som det inte är nu.
Jag hann just säga upp mellanbarnens fritidsplatser, eftersom de hellre ville vara med mormor och morfar när vi föräldrar jobbade. Sedan var pandemin här. Förra sommaren var vi i mina föräldrars sommarstuga, nästan hela sommaren. Badade, åt vinbärskakor och rabarberpaj, fiskade, spelade spel och solade. Umgicks. Fyraåringen satt i mormors knä. Barnen sov ibland med oss, ibland med dem. Det var då. För ett enda ynka år sedan. För ljusår sedan.
Barnen går inte längre till sina mor- och farföräldrar efter skolan. Ingen mormor hämtar tidigare från förskolan. Inga familjemiddagar på helger, inga barn som cyklar förbi dem för att få en säg-inget-till-mamma-måndagsglass eller ett efterpluggetsamtal. Fyra månaders coronadistanseringstid kanske inte är så lång tid för oss, men för en femåring är det en femtondel av livet. Och än är isoleringen och rekommendationen på två meters avstånd inte över.
Så jag tänker och funderar på hur anknytningen kommer att bli framöver, mellan mina barn och deras mor- och farföräldrar. Jag hoppas att vi alla överlever och jag hoppas att vi snart kan träffas så där självklart som vi gjorde för bara några månader sedan. Jag hoppas mina barn kan behålla samma fina kontakt med sin mormor, morfar och farmor trots att det var ljusår sedan kramar, efterpluggetsamtal och måndagsbullar.
Detta känns minst lika viktigt som den rasande ekonomin.
Charlotta Lindgren