Läste i höstas att centerns riksdagsledamot Helena Lindahl kandiderar för ytterligare en period, hon åtnjuter tydligen en stor popularitet inom sitt parti genom sitt engagemang för landsbygden. Jag gör dock en annan bedömning, för mig är hon en person som spelar på den liberala ytterkanten.
Det kan man ju konstatera efter ett inlägg på Facebook för några år sedan "Mitt politiska engagemang grundar sig i en marknadsliberal decentralism med en stark önskan om en levande landsbygd."
En något märklig ståndpunkt, marknadsliberalismen har väl aldrig någonsin varit landsbygdens ideologi, det är värt att påminna om att Bondeförbundet alltid fördömde den extrema kapitalismen. Man brukade istället tala om en "medelväg" eller en "tredje väg" i sin propaganda, ett blandekonomiskt system.
Från centerns sida har vi nu under lång tid fått höra att äganderätten till skogen skulle vara hotad, som skogsägare känner jag definitivt inte igen den där verklighetsbeskrivningen. Intrången i äganderätten kommer istället från annat håll, nämligen från den liberaliserade minerallagstiftningen.
Helena Lindahl har under lång tid varit ledamot av riksdagens näringsutskott men jag kan inte påminna mig om att hon någonsin uttalat sig om gruv och minerallagstiftningen. Kanske inte så konstigt, näringsutskottet med moderaten Lars Hjälmered som ordförande är en trogen allierad till gruvlobbyn.
Som näringsminister försvarade Annie Lööf den förda gruvpolitiken och Sveriges unikt låga mineralavgift , kritikerna använde enligt Lööf "Ett uppskruvat tonläge”.
Konflikten jordägare mot industriintressen har vi sett många gånger under historiens lopp, som vi kan konstatera så står även Centern på industriintressenas sida.
En aktuell fråga i detta ämne är brittiska Beowulf Minings önskan att få starta en järnmalmsgruva i Kallak utanför Jokkmokk, vilket skulle förorsaka ett stort ingrepp i orörd natur samt problem för rennäringen. Helt onödigt tycker jag, statliga LKAB och dess gruvor kan nog täcka vårt behov av järnmalm, vi behöver inte brittiska kapitalister.
Jörgen Brännström, Västra Vallen