Norrans intressanta artikelserie i sommar om traktens gamla bruksföremål behöver kompletteras, trots de stora och detaljrika bilderna. Äldre Skelleftebor, som minns eller rent av använt föremålen, känner inte igen sig vad gäller benämningarna. Min mamma använde sin ”tjwöru” till kornmjölsgröten så länge som den rundbottnade malmgrytan var i bruk på järnspisen, sedan till limp- och bulldegen långt in på 1900-talet. Till grädde – knappast.

Vantar och andra små ylleplagg tovades på ”tovbrea”, medan större yllevävar skickades till vadmalsstampen där den valkades och pressades för att skräddas till ”vämmarnsklea”, karlarnas outslitliga arbetskläder. En del nyttjade dem både vinter och sommar. Till de nytvättade lakanen togs ”kavelba(i)ne” fram. Det bestod av en slät träkavel som de sträckta och hoplagda lakanen rullades runt för att manglas mot bordet med en vackert utsirad bräda med handtag, kanske en fästmansgåva.

Vad kyrksläden beträffar – den med status – förvånar det mig att sagesmannen inte berättade om vanligt folks finsläde, ”risslan”, julotteskjutsen. Den hade också status. Hoppas att någon snart presenterar bagarstugans många träredskap. Hällabakat bröd är i ropet nu. Kanske vi får veta vad ”spjalk”, ”fjöl”, ”spau” och ”gräddspol” heter på museispråk, eller om man vill prata ”nalta a-väiller”.

Edit Gustafsson Skellefteå