När vi pratar om bostadsförsörjningen i landet så vill jag minnas en tvårsäker politikerkår som hade lösningen. Bara vi tog bort alla hinder, avskaffade "flyttskatten" och släppte andrahandsuthyrningen fri så skulle flyttkarusellen lösa krisen. 

Blev det så? Fick vi nån karusell? Lämnade pensionärerna sina stora villor till nästa generation? Frigjordes det tillräckligt med lägenheter för alla som ville downsiza?

Nej, det verkar ha blivit tvärtom. Istället så stöttar vi den äldre generationen att bo kvar sina hus med hjälp av generösa rot- och rutavdrag, vi har fått tusentals nya hyresvärdar som på en skrupelfri andrahandsmarknad rånar ungdomar som vill flytta till jobb och utbildning. Det oförändrade ränteavdraget håller bostadspriserna under armarna och flyttar årligen 37 skattemiljarder till bankägarnas djupa fickor, men den ungdom som inte har rika föräldrar får alljämt stå med mössan i hand. 

Det verkar som om marknaden inte alls har några planer på att lösa bostadskrisen, man håller hela generationer som gisslan i väntan på politiska reformer som garanterar nya friska skattepengar. Politikfabriker och näringsliv spenderar miljoner på lobbying medan millennierna bor kvar hos sina föräldrar.

Ska vi göra som Finland och släppa hyressättningen fri, låta marknaden sätta hyror och betala hela kalaset med höjda bostadsbidrag eller ska vi subventionera själva byggandet för att hålla kostnaden på en rimlig nivå? Hur som helst, eftersom vi bakband allmännyttan och överlät bostadsförsörjningsansvaret till marknaden så kommer vi att tvingas garantera företagens vinster med skattemedel, det vet vi. 

Ingen kommer att bygga en enda dörrkarm om inte finansministern öppnar plånboken. Så sluta tjafsa, ta tummen ur, gör som vi alltid har gjort. Öppna statens ymnighetshorn, se till att nästa generation kan starta sina liv.