Många restauranger har infört betalsystem som har förutbestämda procentsatser för dricks på betalskärmen. Ett system som är direkt hämtat från USA där krögaren inte ens behöver betala personalen den lagstadgade minimilönen om restaurangen tar emot dricks.
Argumentet är samma som alltid, om man tycker att servicen är bra så ska man visa det. Men var ärlig nu, hur många av er betalar dricks till alla andra som jobbar i servicesektorn? Brukar ni lämna en hundralapp extra till kassörskan på Coop? Tio procent extra till en skicklig busschaufför? Femton procent till glad och kunnig personal på systembolag, färgaffär eller apotek? Nej, skulle inte tro det, då förväntar vi oss att det finns kollektivavtal med rimliga löner. Så varför håller restaurangbranschen fast vid denna otidsenliga form av allmosa? Eller är det bara jag som tänker fel, borde detta dricksande vara kutym i alla branscher?
Är det någonstans i samhället där vi borde betala dricks så är det väl till dem som jobbar i skola, vård och omsorg. Alla de som jobbar med människor, med barn, ungdomar, vuxna och äldre. De är själva grundbulten i samhället men har den otacksamma uppgiften att alltid räknas som tärande. De jobbar i evig motvind, ständiga besparingar, alltid personalbrist. De kan inte jobba hemifrån, de kan inte ta långlunch och slå några bollar på ranchen, de kan inte lägga arbetsuppgifter på hög. Varje krav på god arbetsmiljö och rimlig löneökning ses som samhällsfarlig och varje larmrapport om brister möts av nya skattesänkningar, nya neddragningar och mer administration. Samhället står och faller med dessa verksamheter, men få är beredda att betala en enda ynka procent extra för det.
Nej, i den här världen så är det är bara skolans, vårdens och omsorgens ansvariga politiker och ministrar som ger sig själva dricks, som garanteras en god arbetsmiljö, som varje år ger sig själva en välförtjänt löneökning strax ovanför märket och som alltid kan ta sig en lång, härlig och oavbruten semester.
Ulf Larsson