Enligt Volvo kommer därmed elbilen att bli grönare totalt sett först vid 11 000 mil jämfört med en bensinbil om elen kommer från en europeisk elmix med 60 procent kolkraft. Om elen kommer från vindkraft blir sträckan 4 900 mil.

Om jämförelsen i stället görs mot en bensinbil tankad med biometanol eller bilar som körs på fossil diesel blir sträckan ännu längre. Det är produktionen av batterierna som gör att miljökostnaden drar i väg. 

Ett annan orosmoment är återvinningen av batterierna. Hela batteriet kan inte återvinnas och det sker ännu ingen organiserad batteriåtervinning. Andra orosmoment är att en rad sällsynta mineraler krävs för batterierna och var de ska komma ifrån är ett stort frågetecken. Svenska regeringen varslar om att nya gruvor måste öppnas för att tillgodose behoven av främst de sällsynta metallerna.

Elbilsentusiasterna säger då att nya typer av batterier är på gång som är mera miljösmarta, men de finns ännu inte. Centerpartiet och Svenska Naturskyddsföreningen vill dessutom att det beslutas om skrotningspremier för att skynda på bytet av ”fordonsflottan”.

Det är naturligtvis bilindustrins drömscenario att vi ska byta till elbilar och dessutom så snabbt som möjligt. Deras affärsidé är att tillverka och sälja bilar, inte att vara miljövänlig. Om det då visar sig om några år att elbilssatsningen blev en flopp för mineralerna och elen inte räcker till och bilindustrin i stället ska tillverka något annat kommer den inte gråta utan jubla.

Om vi så snabbt som möjligt ska dra ned på klimatpåverkan från fordonsflottan ska vi begränsa nyproduktion och i stället sköta om de fordon vi har och så snabbt som möjligt byta bränslen i dem till fossilfria motsvarigheter som Biometanol, Bioetanol och HVO100.

I stället för att subventionerna med rot- och rut-avdrag bör vi införa ett rep-avdrag för till exempel bilar som är äldre än tio år. Det skulle vara en äkta grön skatteväxling som gynnar klimatet och ”vanligt” folk.

Åke Paulsson