För en tid sedan publicerade de politiska partierna i vårt kommunfullmäktige i Skellefteå en gemensam artikel där man förde fram tankar om synen på utveckling av framförallt platsen Skellefteå. Det finns ett samband mellan artikeln och det långa, och säkert kostsamma, projekt som lett fram till visionen och platsvarumärket. Ett arbete som baserats på en längre tids information om den nödvändiga befolkningstillväxten. Nödvändig i sin tur för att säkra kommunens ekonomi. Ett arbete som enligt forskningen är i stort sett utan effekt. Det är statliga lokaliseringar eller nedläggningar liksom större företags lokalisering och nedläggning som i realiteten avgör om befolkningen på en ort ökar eller minskar.
Ett påstående om att ökad befolkning i en kommun leder till bättre ekonomi går inte att leda i bevis. Ökar befolkningen så ökar intäkterna. Men med den utformning som statsbidragen har ökar intäkterna ungefär i motsvarande utsträckning som kostnaderna ökar. Den så kallade kostnadsutjämningen. Och ökar skatteunderlaget så minskar statsbidragen. Den så kallade inkomstutjämningen. Vore det inte så skulle kommuner som Bjurholm och Sorsele i Västerbotten vara konkursmässiga. Och så är inte fallet.
Så länge befolkningen låg och pendlade runt 72 000 invånare hände inte särskilt mycket med kommunens ekonomi. Men nu när den efterlängtade befolkningstillväxten kommer så blir det besvärligt att få intäkter och kostnader att gå ihop. Trots att nämnderna, bland andra de som ansvarar för välfärden, får ca 2 procent neddragning av de reella anslagen från kommunfullmäktige varje år vill inte pengarna från driftbudgeten räcka till för de stora investeringar som krävs för att klara infrastrukturen, främst fastigheter, vägar, gator och broar, i den växande kommunen. Låneutrymmet har begränsats genom politiska beslut och har satts till cirka 40 000 kronor per kommunmedlem. Resten av investeringarna behöver därför finansieras över driftbudgeten. Därför blir de årliga neddragningarna på driftbudgeten nödvändiga.
Slutsatsen blir att talet om den lyckliga tillväxten istället förbytts till stora risker för neddragningar inom främst välfärden, men även inom fritid och kultur ser vi redan nu hur budgetarna återkommande måste anpassas till de allt mindre ekonomiska ramarna.
Det finns självklart grupper, exempelvis affärsidkare och servicegivare, som kommer att öka sin omsättning och kanske få en bättre ekonomi. Men att befolkningstillväxten skapar mera pengar, ökad välfärd och en högre ranking på kommunerna lyckoranking, får nog, liksom tron på befolkningsmål, betraktas som en ren mytbildning.
Hans-Erik Persson, Burträsk