Bara kalhyggen kvar – ingen skog

De fina orden i LRFs skogsprogram som Folkesson och Karslsson citerar i sin debattartikel i Norran den 2 augusti saknar betydelse. Det viktiga är vad som faktiskt händer i skogen.

”Föreställningen om Norrbotten och Västerbotten som skogslän bygger på en verklighet som inte längre finns”, skriver insändarskribenten som ett svar på en debattartikel tidigare i Norran.

”Föreställningen om Norrbotten och Västerbotten som skogslän bygger på en verklighet som inte längre finns”, skriver insändarskribenten som ett svar på en debattartikel tidigare i Norran.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Insändare2021-08-06 18:30
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hundratals forskningsrapporter har visat hur skogsskövlingen i Sverige minskat livsutrymmet för växt- och djurarter. Och den som inte läser forskningsrapporter kan skaffa sig en egen uppfattning genom att gå ut i en gammelskog om våren och lyssna på ugglornas hoande, hackspettarnas trummande, småfåglarnas sång och jämföra detta med tystnaden som möter en i det av människan skapade virkesproduktionslandskapet. 

Men Folkesson och Karlsson har valt att inte se detta, så i deras alternativa verklighet finns inget artutdöende. 

Folkesson och Karlsson hävdar att de som vet bäst är de som själva bor i skogen. Men få människor bor i skogen och desto fler bor mellan ett kalhygge och en virkesåker. Föreställningen om Norrbotten och Västerbotten som ”skogslän” bygger på en verklighet som inte längre finns. Idag är de snarare ”kalhyggeslän”.  

På 70-talet när jag var barn var min far professor i skogsföryngring på Skogshögskolan i Stockholm, och när han om somrarna skulle idka fältforskning i Norrbotten tog han ofta med mig. Det var alltid lika spännande att resa norrut mot de stora skogarna. Fältarbetet skedde visserligen mest ute på kalhyggena, men det var aldrig långt till gammal skog där vi ibland på kvällen slog upp vårt tält och gjorde upp lägereld. 

När jag nuförtiden 50 år senare besöker Norrbotten är landskapet helt förändrat. Riktig skog finns kvar längs fjällkedjan och i spridda reservat. Annars är det kalhyggen överallt och grova träd står inte att finna. Mycket av det man slutavverkar är inte mer än tunna pinnar.  

Riktiga skogar är numera vanligare kring städerna i södra Sverige. Från mitt barndomshem i en Stockholmsförort är det bara 10 minuters gångväg till en 6 hektars skog med stora aspar och gamla tallar med silvrig bark och så grova att jag inte kan greppa runt dem. Vandrar man 10 minuter till kommer man till en över 100 hektar stor skog som aldrig har kalhuggits. 

På landsbygden har väldigt få människor sådana skogar på promenadavstånd. När Folkesson och Karlsson uttalar sig om ”aktivister” från stan eller utlandet är det inte vanliga landsbygdsbors levnadsvillkor de värnar. Det de verkar värna om är virkesindustrins rätt att för sin egen profits skull skövla allt – utan hänsyn till vare sig djur, växter eller människor. 

 Anders Sirén