Min numera avlidne storebror tillhörde definitivt den krympande skaran. Han skaffade inte ens ett kontokort. Att göra inköp gjorde han alltid kontant. Räkningar gick, åtminstone på den tiden, att betala via postgiro. Mot slutet av hans liv blev jag dock ibland nödd att åka tjugofem mil inåt landet för att hjälpa till med såväl detta som via fullmakt vid större bankärenden. Då var turligt nog den bank han anlitade, Handelsbanken, ännu kvar i närmaste centralort. Så är inte fallet längre.
När han dog 2016 visade det sig att reglerna för dödsbon var att allt måste skötas över disk. Många besök blev det då för mig hos det egna bankkontoret de närmaste fyra åren. En ljuspunkt var dock att ibland komma i samspråk med andra väntande kunder, uppenbart med liknande behov av personlig service. Om reglerna för dödsbon inte hunnit ändras, borde en hel del sådana besök fortsatt behövas, hur avlägset närmaste bankkontor än kan vara. I så fall tycks de ärendena alltså rymmas inom de futtiga återstående två procenten.
Att vara åtminstone medvetet "halvanalog" är än så länge inget problem. Med dator kan jag betala räkningar, skriva insändare som denna och mycket annat. En mobiltelefon av äldre modell duger också långt. Facebook och andra sociala medier känns snarast befriande att inte frestas delta i. Men det för mig svårbegripliga är hur den krympande valfriheten kan framställas som ofrånkomlig och enbart fördelaktig. Att exempelvis äldre personer kan få problem är illa nog.
Men vad blir följderna av mer omfattande störningar på grund av en alltmer långt gången digitalisering? Kaoset hos Coop i somras borde vara en tankeställare. Inte minst för bankdirektörer och andra med makt över våra dagliga liv.
Stefan Holmberg, Östra Falmark