Bananflugor, eller blomflugor som de också inadekvat kallas för, har vi alla gjort bekantskap med. Dessa flugors antal mångfaldigas på en vecka och kampen körs igång. Hur man bekämpar denna oönskade blomvän finns det ett antal sidor på nätet att finna. Detta i hemmiljö.
Men bananflugan har ett liv till. Det i forskningens tjänst. Genom sin enkla kromosomuppsättning är de tacksamma att använda i forskningen. De har bara fyra kromosomer. Till 60 procent är generna lika människans. Och så är de inte platskrävande – en hel svärm ryms i en liten låda.
Men bananflugan, i likhet med andra insekter, behöver inte bekämpas i samma utsträckning som förr. Enligt den egna beprövade erfarenheten blir bananflugorna inte många och de som blir vet knappt hur man flyger, mest ser de ut att krypa fram. Enligt vetskap skulle de överleva till och med kackerlackan i händelse av kärnvapenkrig, jämte bakterier och björndjur.
Men det ser ut som om de inte klarar av mikrovågsstrålning. Äggcellernas dna fragmenteras vid exponering till mobilstrålningen. Detta innebär celldöd i äggen.En enklare variant av experimentet har gjorts av en vanlig skolklass med en krasseodling. Krasseodlingen tynade bort. Cellväggarna hade spruckit.
Trots all forskning och alla studier är gränserna för mikrovågsstrålningen begränsade till omedelbar termisk (värme) effekt vid korttidsexponering. Skador vid långtidsexponering tillika andra skador än termiska faller så gott som aldrig inom förbudszonen. Sverige har ett av världens högsta gränsvärden för mikrovågsstrålning.
Marja Määttä, Norsjö