Barn i Sverige värvas in i de gängkriminellas tjänst med löfte om att tjäna pengar. Pengar som skall ge dessa barn Gucci, Prada, snabba bilar och massor med brudar. Vad värvarna glömmer att berätta är att dessa barn kommer att leva under ständiga mordhot och att om de ertappas så risker de långa fängelsestraff eller så kallad vård på SiS-hem.

Jag har ägnat det senaste året åt att lyssna på rättegångar där barn har mördats och några frågor har då uppstått. Vem bär ansvaret för att dessa barn värvas till kriminalitet? Vem bär ansvaret för att dessa barn tillåts springa ute på nätterna?

Samhällsdebatten har under de tre senaste åren skyllt på samhället, skyllt på att föräldrarna inte fått hjälp.

Som förälder så har man ett strikt ansvar för sina barn och det barnen ställer till med. Om ditt barn tillåts eller tar sig rätten att smita ut på kvällar och helger för att begå brott så har ju något gått rejält snett. Om ditt barn nyttjar alkohol eller narkotika så kan vi också vara överens om att något är fel. Om ditt barn skjuts av rivaliserande gäng så är vi troligen överens om att det är djupt tragiskt.

Varför blundar föräldrar när barnen kommer hem med dyra kläder som man vet att barnet inte har haft råd att köpa för egna medel?

Är det verkligen samhället eller socialtjänstens fel? Kanske borde vi som föräldrar leka med tanken att det är vi själva som bär ansvaret.

Den dag man bestämmer sig för att skaffa barn så måste man tänka lite längre än det mysiga med att skaffa barn. Man ger ju barnet ett löfte att man under hela barnens liv skall finnas till för barnen.

Det absolut viktigaste är att ge barnen kärlek, regler och normer, att ge barnen en god självkänsla, trygghet och detta gäller inte bara de fem första levnadsåret för barnet utan det är ett livslångt engagemang. Inte ett barn till skall få dö i de kriminellas tjänst. Så handen på hjärtat till oss som har barn, är det politikernas fel eller är det vårt fel? Har vi som föräldrar brustit i vårt föräldraansvar?