Han menar, inte alls ovanligt, att det är invandringens fel och bara vi blir av med de flesta kommer problemen att minska. Jag invände att det inte är så enkelt att skylla på dem.
En lika bedrövlig sida av saken är att det ständigt tycks finnas en marknad att sälja droger på. Men varför är då droger så begärliga? Jag tror att det handlar om en brist på andra och nyttigare upplevelser. De som ägnar sig åt idrott från tidig ålder, och med måttliga krav på prestationer, hamnar sannolikt betydligt mer sällan i missbruk. Eller som tidigt finner ett annat intresse som kan ha samma effekt. Bra kamratkrets är givetvis ett plus.
Ett annat, men som sällan nämns, är förmågan att finna någon att sällskapa mera intimt med. Kanske naivt, men jag tror att de unga män som exempelvis lärt sig dansa och därmed föra sig – bokstavligt som bildligt – med unga kvinnor har mindre behov av andra ”kickar”.
Själv var jag blyg som pojke och ryggade närmast skrämt tillbaka om någon tjejkamrat ville bjuda upp. Blev överhuvudtaget aldrig någon ”sällskapsdansör” - men har några gånger ändå fått uppleva mig samspelt med en kvinna i det avseendet.
Kanske är det svårt motivera missbrukare och våldsmän till någon form av psykoterapi. För den som eventuellt blivit så ångerfull och ödmjuk, att den i längden inte orkar med sitt tidigare leverne kan även detta vara ett steg i rätt riktning.
Numera har dock inskränkningar av den psykiatriska vården blivit mer regel än undantag. Dessutom ställer även detta utövande krav på gott omdöme hos behandlaren. Själv ställde jag dessvärre till det i det avseendet och tvingades hitta andra vägar att avsluta mitt eget yrkesliv.