Migrationsvågen 2015 blev en ekonomisk succé för Sverige. Staten gick in med riktade satsningar och stödde de kommuner som tog emot flest flyktingar. Detta genererade arbetstillfällen som genererade skattepengar tillbaka till staten.

På ett liknande sätt tog sig Sverige an pandemin. Staten visade sina muskler och visade att inga kostnader var för höga vad gällde att få stopp på det hela, även om en ofantligt skrämmande bild av vår nedmonterade välfärd visade sig under resans gång.

Poängen med detta resonemang är här att visa att staten har muskler. Det finns inga finansiella hinder för staten att göra de pengar som behövs för att ta sig an kriser av denna natur. Staten kan via finansdepartementet låta Riksbanken göra de pengar som behövs, det handlar om att trycka på några knappar på en dator.

Den stora gåtan, elefanten i rummet, är att detta inte sägs rakt ut.

Skatter är viktiga för att utjämna inkomstklyftor och åstadkomma jämlikhet, göra regionalpolitiska satsningar och mota ohälsosamma vanor i grinden, för att nämna några områden. Men de stora satsningarna kommer till genom att staten gör riktade satsningar med hjälp av Riksbanken.

Men av någon anledning tycks detta vara en offentlig hemlighet. En kvalificerad gissning är att detta handlar om rädsla för att hindra investeringar, det fria kapitalflödet, marknadens dominans, allt omslutet av EU:s finanspolitiska ram. Men om nu statens kreditvärdighet baseras på ett litet underskott i finanserna, då är vi ute och cyklar i förhållande till landets behov.

Det bärande momentet är att ha en tydlig vision om vad man vill att medborgarna ska få – att främja marknaden och göra ingenting när behoven travas på hög är ingen vision.

Behoven är tydliga. Vi behöver en utbyggnad av allmännytta, skola och sjukvård, en kraftfull omställningspolitik – utbyggnad av kraftnätet och järnvägsnätet, laddstolpar överallt, kultur och utbildning.

Det är inte farligt att ha en politik som mättar behov, det ni kan vinna är folkets sympati och röster.