När man på nära håll får se hur en patient bollas mellan vårdcentral och lasarett, när en svårt sjuk människa ständigt möter nya stafettläkare och sedan remitteras till en specialist som bara berättar hur lång kön är så börjar man fundera. Är sjukvårdens primära uppdrag att uppfylla vårdgarantin? Är statistiken viktigare än patienten?
Vårdgarantin är en lagstadgad rättighet och tanken är bra, alla ska ha rätt till vård inom rimlig tid. Men om konsekvensen blir att man stressar igenom patienten med några snabba punktinsatser istället för att ta sig tid och göra rätt från början så gagnar den ingen. Varken patient eller ekonomiavdelning har någon nytta av en dåligt planerad vårdinsats, felriktade remisser och onödiga läkarbesök.
Men det är väl med vården som med så mycket annat, lagar och krav är skrivna för Stockholm där vårdgivare och specialister finns i överflöd och köerna är korta.
Här uppe i de norrländska kolonierna så varken har vi eller får vi de resurser som skulle behövas för en likvärdig vård, men vi ska såklart lyda lagen. Är man tillräckligt frisk så kanske man har ork att ställa krav, kanske till och med får slippa kön och flyga till huvudstaden för vård. Har patienten en mer komplicerad diagnos och har behov av en större vårdinsats så finns det alltid en risk att vårdgarantin förlänger lidandet.
I mina ögon så krockar vårdgarantin med hälso- och sjukvårsdslagen som säger att ”Vården ska ges på lika villkor och att den som har störst behov av vård ska få vård först”. Jag förstår att prioriteringar alltid måste göras, det är inte personalen som gör ”fel” när politikerna sjabblar. Men finns det en ärlig vilja från politiskt håll att båda lagarna ska följas så måste även sjukvården i Norrland få de resurser som krävs. Inte ens hjältar kan trolla med knäna.