En sak man gör är att man räknar antal döda på vardera sidan, och med det som grund bedömer man vilken sida som strider rättfärdigt och följer krigets lagar. Men det är absolut ingen grund för att bedöma vem som har etiskt och moraliskt rätt och inte. 

I kriget i Ukraina har det stupat kanske tre gånger fler ryska soldater än ukrainska, men innebär då det att Ukraina är den moraliskt felande parten? Vem är det som har anfallit vem? Har inte Ukraina rätt att försvara sig? Ska vi mana Ukraina till återhållsamhet? Jag tror att det är väldigt få svenskar som skulle komma på den tanken. För de allra flesta står det tvärtom klart att det är Ryssland som gång på gång bryter mot krigets lagar vad gäller att försöka undvika civila dödsoffer, behandling av krigsfångar och så vidare, medan Ukraina följer dessa lagar betydligt bättre, om än det såklart tyvärr finns undantag. Ukraina har den etiska rätten på sin sida, både vad gäller rätten att få försvara sig, men även kring med vilka metoder kriget förs. 

Och här är ju den moraliska skillnaden till och med ännu tydligare. Hamas har attackerat Israel och visat prov på en osedvanlig ondska, i stil med IS. Man har lemlästat, våldtagit och mördat civila, och gjort det under hurrarop. Och när man fick höra om detta, på Gaza och i Sverige, så möttes nyheten med glädje, viftande flaggor och jubel. Det är inget annat än helt och hållet moraliskt förkastligt och avskyvärt. 

Men Israel har tvärtom inte försökt att bibehålla överraskningsmomentet genom att slå till oväntat, utan har ända från dag ett uppmanat oskyldiga att sätta sig i säkerhet, även om det ju såklart är till nackdel för dem själva ur ett strikt militärt perspektiv. Och det finns mig veterligen inga bilder på jublande israeler, som sjunger och viftar med flaggor när de får se bilder på raserade bostadshus, döda spädbarn och andra civila på Gazaremsan. Nej, de ser detta krig som ett nödvändigt ont, men det är inget glädjeämne. 

Jag lyssnade 2017 på en före detta officer inom Israels armé som berättade om Israels krig på ett mycket kunnigt och intressant sätt. När han nått slutet av sin berättelse så sa han med en stilla och sorgsen röst: när vi talar om Israels många krig och stupade soldater och civila, så ska vi inte glömma bort dem som stupat på den andra sidan och deras anhöriga. Det är för mig en otrolig väsensskillnad mellan dessa två attityder, och vilken av dessa två attityder som är moraliskt förkastlig och vilken som jag hedrar och känner en inre respekt för. Jag hoppas att du som läser detta ska kunna se denna skillnad.