Cheferna har säkert försökt pussla så gott de kan med resurserna, men sparkravet på 13 miljoner kronor under tre år tycks dem tydligen orimligt. Den indragna nattambulansen sparar 1,8 miljoner kronor. Var ska man ta återstoden? Dra in x antal ytterligare ambulanser? Vad innebär det för den som till exempel får en hjärtinfarkt eller blivit svårt trafikskadad, och livet kan hänga på minuter och sekunder?
Vad betyder det för personalens förmåga göra sitt jobb? För några veckor sedan rapporterades det om en ambulansförare som nickade till. Endast kamratens uppmärksamhet räddade dem från att hamna i diket. Vem skulle i så fall hämtat såväl dem som den de var på väg till? Dessutom, vad sker med tilltron till folkvalda politiker? Löften avges i valrörelserna, som snarast ter sig löjliga sett till facit under mandatperioderna. För, vem får röster på att tillkännage att kommande period måste vi dra in på basal sjukvård om vi inte får höja skatten?
En central fråga för alla, partier som allmänhet, borde vara: Vad vill vi helst få för våra pengar? Ständigt stegrad konsumtion av sådant vi faktiskt kan skära ner på, eller det som är livsnödvändigt? I detta fall en allmän och välfungerande sjukvård, till vilken alla bidrar så mycket som faktiskt behövs efter inkomst och förmåga. Eller vill vi ha ett system där den som råkar ha mera pengar att spendera kan få förtur via olika kanaler?
Här borde utrymme finnas för ödmjukhet. Ytterst är vi alla oerhört jämlika, just vad gäller hälsa och död. Ingen kan ta med sig några ärvda rikedomar eller hopsamlade sparkapital den dagen våra hjärtan slutar slå. För den som behöver snar hjälp borde en ambulans alltid finnas redo. Utan knussel.
Stefan Holmberg, Östra Falmark