Barnomsorgen skär ner. Skolan skär ner. Vården skär ner. Socialtjänsten skär ner. Psykiatrin skär ner.
Varför lyfter press, media, politiker, andra beslutsfattare och medborgare inte detta i de samtal och den debatt som råder. Hur många dagar tar det innan detta blir partipolitik, poäng ska samlas och det grundläggande problemet skjuts åt sidan för någons fel måste det vara.
De människonära verksamheterna behöver få resurser och medel att kunna möta individerna och skapa möjligheter att lyckas istället för att ständigt misslyckas vilket ofta leder till isolering när skolplikten tar slut.
Ingen psykiatrisk eller neuropsykiatrisk diagnos gör människor till dödsmaskiner utan det är ofta i isolering och utanförskap som får fröet att gro. Vad är vårt gemensamma problem?
Vi orkar inte, har inte tid, förstår inte vikten av att se och bry sig om våra medmänniskor, även de som du tror kanske inte passar in i din vardag men kanske blir det din privata it-tekniker, djurvakt, livscoach eller en viktig vän.
PS: att lägga resurser på att använda den egna erfarenheten av att leva med psykisk ohälsa/NPF via till exempel Peer Support i verksamheter skulle förmodligen ge mer än att anställa en demokratiutvecklare som når de redan "frälsta".