Om jag efter uträttat behov trycker på knappen och spolar i min egen toalett så är det ingen världshändelse, ingen är intresserad av denna obetydliga vardagssyssla. Det jag beskriver är oftast en väldigt privat sak, toalettbestyr sker normalt bakom stängda dörrar, även själva spolögonblicket. Ingen lag reglerar hur ofta jag får spola, ingen myndighetsperson är inblandad, ingen mäter hur lång tid det tar att trycka ner knappen.
Men om jag anlitar någon annan att spola i min toalett, då öppnas en reva i tidsrymden, det känns som om jag befinner mig i ett annat universum, på en annan planet där all logik upphör. Plötsligt så är hela svenska folket intresserad av denna rutinmässiga handling, till och med regeringen ställer sig upp och bugar sig i djup vördnad. Rut-avdragets mest extrema avart har gjort mitt toalettbesök till ett myndighetsärende, statens ymnighetshorn ska öppnas och skattemyndighetens datorer går varma.
Men det slutar inte där. Min toalett behöver inte ens befinna sig inom landets gränser, att spola toalett är så viktigt för den lagstadgande församlingen att spolknappen kan befinna sig var som helst i hela EU.
De säger att Sveriges ekonomi är ansträngd, att regeringens budget är ansvarstagande och återhållsam. Svenska folket ska nu ta ansvar, välfärden måste bantas, samhällets svagaste får stå tillbaka.
Men kostnaden för att spola toaletter ska fortfarande, till hälften, betalas av svenska staten. Rut- och rot-avdragen är en utgiftspost i regeringens budget som slukar åtskilliga miljarder varje år och som vår finansminister Elisabeth Svantesson så generöst kommer att utöka nästa år.
Så tänk på det när ni nästa gång använder toaletten, att spola är en så viktig uppgift att finansministern själv har lagt det på sina axlar att dela bördan med er.