Samtal med allt från kontaktcenter för psykisk (o)hälsa, försök till kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, samtal med skolsköterska och socialtjänsten. Inbokade möten med elevhälsan, bokat in fyra utvecklingssamtal samt samordnat med ledighet från arbetet för att kunna vara med på allt.
Vänt ut och in på mig själv för att få hjälp och stöd med det som jag önskar.
Tyvärr är det BUP som det sitter i, de har för få som kan ta hand om alla som behöver sin utredning. Väntetiden som skulle vara maximalt 30 dagar "men kommer sannolikt att överskridas" har nu passerat ett år.
Det sorgliga är att de är näst intill omöjliga att nå och mejlen via sjukvårdsrådgivningen återkommer med standardsvar om medicinsk turordning plus nedlagt ärende samtidigt som telefontiderna tar slut innan de ens öppnat.
Nästa vecka skall jag gå upp från 50 till 75 procent. Jag vill jobba.
Jag vill också ha tid för återhämtning. Jag vill finnas för mina barn när de behöver mig. Jag vill få svar på mina frågor. Jag vill bli lyssnad på. Jag vill bli trodd. Jag vill må bra och få andra att må bra. Jag vill veta vad och hur jag ska göra när jag tycker att jag redan gör allt jag kommer på.
Det är inte lätt att vara människa men det går.
Vissa dagar är bara lite längre, tyngre och mer fyllda av tårar.
Ensamstående mamma