"Dags att vakna för svenska företag", det anser Stefan Lundmark, regeringens förre vindkraftsamordnare i Norrbotten och Västerbotten.
– Jag frågar mig varför svenska investerare och storföretag inte är mer på tå. Att sitta still och lita på att det ska lösa sig kan vara en farlig väg, säger Lundmark, som bor i Piteå och vars uppdrag formellt avslutades vid årsskiftet.
Den gröna industrialiseringen ställer frågan på sin spets. Elbehovet väntas öka markant (se faktaruta). Strategin är att vindkraften är en stor del av lösningen.
Området som benämns Markbygden ett köptes av det kinesiska bolaget CGN under 2020.
Och utbyggnaden går fort. De senaste fyra åren har årsproduktionen fördubblats. 2019 var den 19,5 TWh, tolv procent av totalproduktionen, visar en analys från Västra Götalandsregionen.
Utländska investeringar i mångmiljardklassen ligger bakom flera av de större vindkraftsparker som uppförts i norr. Tysk-svenska bolaget Svevind har exempelvis projekterat Markbygden, fullt utbyggd Europas största vindkraftspark.
Svevind säljer färdiga områden till andra bolag. Det största området, Markbygden ett med 179 turbiner, ägs av statliga kinesiska energibolaget CGN och GE Capital, ett investeringsbolag kopplat till General Electric.
Ersträsk ägs av tyska vindturbintillverkaren Enercon och TRIG, en engelsk investeringsfond. Skogberget ägs av Enercon.
De färdigställda områdena med vindkraftverk i Markbygden ägs av utländska bolag. Exempelvis tyska Enercon.
Markbygdens andra etapp ägs av den schweiziska kapitalförvaltaren EIP och Enercon, och Önusberget i tredje etappen ägs av tyska kapitalförvaltaren Luxcara.
Så här ser det ut på fler ställen:
Lehtirova, mellan Pajala och Gällivare, ägs av kinesiska CGN och det brittiska investeringsbolaget Hermes. Maevaara, mellan Övertorneå och Pajala, ägs av tyska försäkringsbolaget Allianz.
Brännliden och Aldermyrberget, belägna utanför Jörn, ägs av europeiska infrastrukturfonden Marguerite respektive tyska WPD Group, medan Högaliden, norr om Robertsfors, ägs av norska Fred Olsen Renewables.
Vindkraftverken i Brännliden har en kapacitet på 42 MW och årsproduktionen beräknas till 158 GWh.
Elen är inte öronmärkt. Den går ut i kraftsystemet och säljs genom avtal eller på elbörsen.
Flera bolag har tecknat långtidsavtal med utländska kunder. Norsk Hydro köper el från Markbygden ett till år 2039. Elen från Lehtirova och Maevaara är såld på tio år till Googles finska datacenter i Fredrikshamn, medan elen från Önusberget tecknats av e-handelsjätten Amazon och norska Agder energi.
E-handelsjätten Amazon har intecknat el från Önusberget i Markbygdens vindkraftpark.
I Västerbotten är bilden delvis en annan. Vattenfall har kontrakt med Brännliden, Boliden köper el från Aldermyrberget medan Högalidens el säljs på elbörsen. Skellefteå kraft har 99 verk i Blaiken vindkraftspark. I januari lyftes det sista vindkraftverket på plats i Vattenfalls park Blakliden Fäbodberget, där elen är såld på 20 år till Norsk hydro.
Att en stor del av vindkraften i norr kontrolleras av utländska bolag ser inte Stefan Lundmark som ett problem.
– Utan det utländska intresset hade vi haft mindre förnyelsebar el än vi har i dag.
"Jag frågar mig varför svenska investerare och storföretag inte är mer på tå". säger Stefan Lundmark.
Däremot är han frågande till det svaga inhemska intresset.
– Mycket förvånande att inte fler svenska investerare sett möjligheterna. Fler svenska storförbrukare borde vara intresserade av att teckna avtal. Det finns idag inget billigare sätt att få fram ny elproduktion än storskalig, landbaserad vindkraft.
Lundmark vill inte peka ut enskilda bolag, men säger att det gäller både befintliga stora industriföretag och kommande projekt.
– Jag förstår att företagen har en tanke på hur elförsörjningen ska lösas. Men det är långa ledtider för vindkraftsprojekt. Är man inte med på tåget nu finns det risk att exempelvis all el från Markbygden är intecknad när parken står klar senast 2026.
Vindkraftsparken i Maevaara, på gränsen mellan Pajala och Övertorneå.
Fredrik Svartengren, enhetschef vid Energimyndigheten, anser att ägandefrågan kan ses i flera perspektiv.
– Vi har en avreglerad, sammanlänkad, nordisk elmarknad som också är länkad till Europa. Därför kan man inte prata om Sverige i elmarknadsperspektivet. Vad som finns är ett ständigt flöde av el utan stängda gränser, dock med en del begränsningar.
Vilka fördelar respektive nackdelar ser du med det utländska intresset?
– Fördelarna är att vi fått en utbyggnad av ett förnybart kraftslag. I övrigt förhåller vi oss till de regler som finns kring nyetableringar. Vi ser en vits med att olika aktörer kan etablera sig. Att företagen har långsiktiga leveransavtal i andra länder är en del av hur marknaden fungerar. På ett mer generellt plan finns det en målkonflikt som inte är enkel mellan marknad och säkerhetspolitik. Just ägarskap av samhällsviktig verksamhet är en fråga som diskuterats ganska mycket i olika nationella processer samt inom EU under senare år, säger Svartengren.