Curt Persson och Johan Sandström har gjort film av den beryktade vandringen, tillsammans med Magnus Fredriksson.
Filmen heter "Uppfostrade bärare" och ska sändas av UR i december.
– Det finns flera skäl till att vi ville göra den. Bland annat för att visa hur viktig lobbyresan var för att få till järnvägen. Men också vem som egentligen gjorde jobbet och därigenom lyfta minoritetsperspektivet, säger Johan Sandström, professor i industriell ekonomi vid Luleå tekniska universitet.
Vi träffar honom och Curt Persson, filosofie doktor och tidigare landsantikvarie i Norrbotten, i LTU:s lokaler. Den tredje länken i filmteamet är Kirunabon Magnus Fredriksson, regissör och animatör.
Curt Persson berättar om bakgrunden till den uppmärksammade färden, präglad av den tidens koloniala syn på norra Sverige.
– Det engelska företaget New Gellivara Company skulle bygga Malmbanan från Gällivare till Victoriahavn, som Narvik hette då. Men 1888 gick engelsmännen i konkurs och staten fick rycka in och ta över ansvaret för den järnväg som de dragit fram till Gällivare, säger Persson.
"Det har beskrivits som en heroisk vandring men jag började fundera på hur dessa direktörer klarade av den", säger Curt Persson.
Engelsmännens plan var att lösa transporten av den malm man tänkte bryta i Malmberget. Två driftiga svenskar, grosshandlare G E Broms och överste Karl-Otto Bergman, bildade bolaget AGM, som efter en rättsprocess tog över rätten till fyndigheten av engelsmännen.
Samtidigt hade det då privata gruvbolaget LKAB bildats, där bland andra en viss Knut Agathon Wallenberg, bankman och politiker, hade ägarintressen.
– AGM och LKAB ville båda hitta ett sätt att transportera malm på så de slog sig ihop. De insåg att de måste få staten att bygga klart järnvägen och då kläcktes idén om att ta ut gräddan av den svenska makteliten på en vandring efter samma väg som engelsmännen stakat ut, säger Curt Persson.
Förutom de åtta utvalda finansmännen bestod expeditionen även av ett 30-tal lantalaiset, 4-5 samer och 15 hästar, som gjorde det stora jobbet med att transportera all packning. Bilden är tagen vid Katterat.
Finansmän, landshövdingar, häradshövdingar och komersråd ingick i gruppen, däribland Wallenberg, Broms och Bergman. Den 12 juli 1896 påbörjades färden, som vissa sträckor gick med båt. Man tog sig från Narvik längst in i Rombaksfjorden, via Katterat och Björnefjell in i Sverige. Via Vassijaure, Torne träsk, Kurravaara till Luossajärvi, där man sammanstrålade med LKAB:s blivande disponent Hjalmar Lundbohm, som utförde undersökningsarbeten. Sedan via Kalixälven, Kaitumälven, Moskojärvi till Malmberget.
Kort efter vandringen lämnades koncessionsansökan in och riksdagen beslutade att bygga järnvägen. Bygget startade 1898 och den 14 juli 1903 invigdes banan av Oscar II.
Paus i Katterat under den första etappen av vandringen.
– Det har beskrivits som en heroisk vandring men jag började fundera på hur dessa direktörer klarade av den. När jag höll på med en avhandling om Hjalmar Lundbohm fann jag Wallenbergs gamla fotoalbum i LKAB:s arkiv och där fanns svaret. De hade med sig vägvisare och bärare i form av ett 30-tal lantalaiset och 4-5 samer. Samt även 15 hästar och en stor mängd packning. Lokalbefolkningen kallades "uppfostrade bärare". Det var de som gjorde jobbet, säger Curt Persson.
– Epitetet uppfostrade bärare för tankarna till koloniseringen av Indien. Det säger något om hur man såg på ursprungsbefolkningen, säger Johan Sandström.
Curt Persson och Johan Sandström ser fram emot att dokumentären "Uppfostrade bärare" ska sändas i december.
Filmen ger alltså den andra sidan av historien. I filmen reser Curt Persson i samma spår som expeditionen, och byter sällskap efter vägen. Han träffar författaren Åsa Larsson, Kirunafestivalens general Alex Olofsson och den unga samiska kvinnan Ida-Maria Sarri, som samtliga tillhör minoritetsfolk.
– Det är samtal om identitet och etnicitet, och lokalbefolkningens betydelse för utvecklingen av norra Sverige.
En bild från 1930 nära Kiruna. Malmbanan byggdes under slutet av 1800-talet för att frakta malm från de lappländska gruvorna till Narvik. Banan var färdig 1903 och elektrifierades i sin helhet 1923.
Curt Persson och Johan Sandström drar historiska paralleller med det som i dag händer.
– Dels det här med en ny, revolutionerande teknik och järnvägen, som skulle transportera det svarta guldet. Nu talar vi om en grön satsning, men järnvägen är lika central. Dels hur man såg på saken. Lokalbefolkningen som tvivlade på att det skulle bli något stort och beständigt av planerna, säger Curt Persson.
Johan Sandström reflekterar över frågor kring statens roll kontra privat kapital och om projekt som drivs från andra delar av landet.
– Det är ett slags finansspel som pågår. Precis som då är det Stockholmscentrerat. Man pratar också om omställningen som något unikt. Det är den inte. Jo, i den mån att det handlar om vätgas. Men utvecklingen går i cykler och vissa grundspänningar är återkommande. Hur mycket ansvar företag vill ta för samhällsbygget, exempelvis, säger han.
"Epitetet uppfostrade bärare för tankarna till koloniseringen av Indien", säger Johan Sandström.
– LKAB:s samhällsengagemang var inget självklart. Det hängde ihop med Hjalmar Lundbohms person. Han fick agitera i styrelserummen för att bygga upp samhället, säger Curt Persson.
– Hur tänker LKAB i dag, när staten återigen upplevs som frånvarande? LKAB skulle kunna säga: "Varför inte låta folk pendla? Det funkar för oss". Men det säger LKAB givetvis inte, säger Johan Sandström.
– Man ska ha klart för sig att det här med "fly in, fly out" inte är något nytt. När gruvan i Kiruna startade de första åren på 1900-talet var det "walk in, walk out" som gällde. Folk kom från hela Sverige. Men man bosatte sig inte där och betalade ingen skatt. Det var 500-600 personer som var skrivna i Luossavaara men i verkligheten var det 2000 som vistades där. Många tog med sig pengarna hem. Det här ändrades efter första världskriget, då LKAB började anställa egen personal, säger Curt Persson.
Både Curt Persson och Johan Sandström drar historiska paralleller med det som hände i slutet av 1800-talet och den nya industriella utveckling som pågår i norra Sverige.
Han berättar om när skattereglerna gjordes om och Kiruna blomstrade. Staden var Sveriges rikaste kommun åren 1948–1956.
– Under den tiden lät man bland annat bygga de här klassiska byggnaderna, samma som idag rivs, och lånade även ut pengar till andra kommuner. Det visar vilken effekt man kan få om staten väljer att ge tillbaka där resurserna tas ut. Jag anser att det behövs en förändrad skattelagstiftning, där man stegvis år för år betalar mer till den kommun där man arbetar. Efter tre år blir man skriven där, säger Curt Persson.
Malmbanans utveckling är helt central i den utveckling som pågår i dag också.
Kanske kan man se debatten och de frågor som i dag dryftas som en slags modern vandring av storkapitalet i det nya framtidslandet. Johan Sandström reagerar på förslag om att låta pensionsfonder och privata intressen finansiera tidskritiska infrastruktursatsningar som staten inte mäktar med, något som bland andra Jacob Wallenberg och jobbportalen Minddig lyft.
– Nya konstellationer kommer till stånd för att hitta lösningar. Någonstans finns ju en oro. Vad händer om man lägger viktig infrastruktur i privat ägo? Å andra sidan brukar den här typen av opinion kunna få fart på politiken.
Storfinansen tar paus i dåvarande Kiruna. Bilden är tagen den 17 juli 1896, på platsen för det blivande Kiruna, sannolikt av Hjalmar Lundhohm. I bildalbument benämns byggnaden som ”Hoütel Luossavaare”.
I Kurravaara stannade expeditionen till något dygn och vilade ut.