LKAB, Hybrit och H2 Green Steel med flera vill ofta lyfta fram att sig som banbrytande eller världsledande i sina satsningar mot en hållbar omställning. Projekten beskrivs ofta som spjutspetsar i den nya industrialiseringen.
Men vad händer om man inte är först?
Frågan ställdes till Marcus Wallenberg, ordförande i kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin (Iva) tillika en av de mest inflytelserika finansmännen i Sverige. Men det var faktiskt kung Carl XVI Gustaf som hann svara snabbast.
– Då är man sist, sade kungen skämtsamt innan Wallenberg tog vid:
– Eftersom jag inte är den som står bakom det här projektet kanske frågan egentligen ska ställas till någon annan. Men jag tror att det finns en faktor här som är väldigt viktig och det är att man (H2GS) har kontrakterat stora kunder i ett tidigt skede. Och det gör att även om någon annan är före, av någon anledning, så finns den kopplingen till kundsidan.
Marcus Wallenberg leder den delegation på ett 30-tal ledamöter från Iva, där kungen är högste beskyddare, bestående av företrädare för akademin och näringslivet som är på studieresa i Skellefteå och Luleå.
Bland många viktiga frågor som ska i hamn för att projekten ska lyckas så är frågan om regeringens närvaro i industriprojekten i Norrbotten och Västerbotten ännu en av de obesvarade.
Vad kan man förvänta sig från regeringen i form av ansvar?
– Vi befinner oss i ett läge där vi har väldigt stora möjligheter att skapa stora projekt. Det tror jag vi ska vara väldigt glada för, sade Marcus Wallenberg.
Men han säger också att det är naturligt att det då blir en ansträngning på allt som samhället och staten ska göra för att förverkliga projekten. Där uppstår en prioriteringsordning.
– Det låter som att det finns en väldigt öppen dialog om vad som ska prioriteras och hur det ska prioriteras mellan dessa jättelika projekt som nu sker här, sade Wallenberg.
Han tror också att frågan om statligt stöd till industrin kommer att hamna allt tydligare på rikspolitikernas bord.
– Vi ser en större fråga i det här. Man ser i Kina, i USA och även i Europa hur man ställs inför helt nya situationer med industriell policy och där tror jag att vi som land måste ha en fundering på hur vi ska göra det. Hur ska vi närma oss frågan?