– Eftersom man inte satsat tillräckligt mycket på stadsutveckling har man inte tillräckligt bra erbjudanden för personer med de här höga inkomsterna. Den typen av arbetsmarknad och bostadsmarknad finns till stor del inte i Norrland, säger Westin, som är professor i regionalekonomi vid Umeå universitet.
I det urval av toppchefer inom de fem tyngsta aktörerna kring samhällsomvandlingen (Northvolt, SSAB, Boliden, H2 Green Steel och LKAB) som vi tagit fram är 19 av 33 skrivna i Stockholmsregionen. Åtta bor i Västerbotten eller Norrbotten.
Samtidigt är budskapet "kom och flytta till norra Sverige". Minst 10 000 jobb kopplade till de nya industrierna skapas, och Västerbotten och Norrbottens befolkning beräknas behöva öka med 50 000–100 000 invånare. En enorm utmaning.
Vidare är lönerna uppdrivna. SSAB:s vd Martin Lindqvist har 15,3 miljoner, Bolidens vd Mikael Staffas 12 miljoner och LKAB:s vd Jan Moström 9,8 miljoner, exempelvis. Högavlönade chefer i södra Sverige innebär att många sköna skattemiljoner går kommunerna i norr förbi.
Lars Westin menar att det mesta hänger ihop med att merparten av bolagen har sina huvudkontor i Stockholm och tycker inte att något av detta är ett stort problem.
– Jag har ingen åsikt om lönenivåerna eller om det blir ett trovärdighetsproblem. Men Sverige har ett starkt kommunikationssystem och i dag behöver man inte bo nära produktionen som högre chef. Vill företagen ha människor med hög kompetens och beslutsförmåga behöver de nog leta i de större städerna. Framför allt Norrbotten har i princip inte haft någon stadsutveckling sedan 1950-talet. Först och främst behöver man se till att få en kommun över 100 000 invånare. Jag vill dock säga att det är viktigt för den gröna omställningen och utvecklingen att man lyckas rekrytera människor till regionen, och att man strävar efter ett lokalt ägande i de företag som växer fram. Då är bostadsbyggandet den helt avgörande faktorn.
Westin är mer bekymrad över slagsidan åt manliga chefer. 24 av 33 toppchefer är män.
– Det är inte bra. Man värderar risker olika. Ser inte hela den kompetens som finns. Det kan även ha att göra med hur företagen organiseras och produkterna marknadsförs. Om det här påverkar möjligheterna att rekrytera kvinnor blir det ännu svårare att få folk att flytta norrut. Det speglar att det fortfarande är mansdominerade branscher, även om det exempelvis händer saker i gruvnäringen nu med ny teknik.
Simon Matti, professor i statsvetenskap och samhällsvetenskap vid Luleå tekniska universitet, är delvis inne på samma spår men nyanserar bilden.
– Det här är ju en diskussion som poppar upp då och då, att bolag tenderar att lägga huvudkontoren i Stockholm eller större städer och att cheferna finns på distans. Varför har LKAB sitt huvudkontor i Luleå och inte i Malmfälten, till exempel? Det är samma sak. Det man brukar hänvisa till är att det är viktigt att ha bra förbindelser. Det är lättare att ta sig till Luleå än till Kiruna. Och bor man i Stockholm så har man närmare till beslutsfattare. Samtidigt är det lite grann en föreställning, att det är närmare till allting. Med den teknik och de kommunikationer som finns i dag är det inte helt sant.
Simon Matti fortsätter:
– Vad det kan ha för betydelse är svårt att säga. Men det är klart att det kan bli ett trovärdighetsproblem. Vill man få folk att flytta hit och har en uttalad målsättning att merparten av de anställda ska bo på orten är det rimligt att man gör det själv också. Det klingar ihåligt annars. Sedan finns det goda exempel på att det funkar bra med chefer på distans. Det beror på hur man sköter det. Det finns fördelar och nackdelar med allt.
Att kunna rekrytera rätt kompetens, är det ett rimligt skäl för bolagen att ha huvudkontoren i Stockholm?
– Delvis kan det vara det. Det är givetvis lättare generellt att rekrytera till en topptjänst i Stockholm än i Luleå. Befolkningen är störst i södra Sverige, och utbudet är därefter. Och bor du exempelvis i Uppsala är det lättare att flytta till Stockholm än långt norrut.
Att kommunerna förlorar skatteintäkter är ingen större faktor i resonemanget, anser Simon Matti
– Det är ju ganska marginellt även i en liten kommuns budget. Det är väl mer symbolvärdet av att ett företag bedriver verksamhet på en plats men har sitt säte någon annanstans som möjligtvis kan vara lite problematiskt.