Ett samtal om kulturens möljigheter och svårigheter och dess roll i det nya samhälle som växer fram i norr. Susanne Lindmark, Anna Jirstrand Sandlund, Erika Mattsson, Fransesca Quartey, Gunnar Sundström och Petter Sundkvist deltog i samtalet.
Samtalet finns också redovisat i en sammanfattande artikel på Norrans, PT:s, NSD:s och NK:s sajter.
Utgångspunkten för diskussionen: attraktiva samhällen som lockar till inflyttning är ett måste om de gröna industrisatsningar som aviseras på bred front ska bli verklighet. Befolkningen i de två nordligaste länen väntas öka med 100 000 fram till år 2035.
Det är ett pussel med många bitar som måste falla på plats. Kulturens betydelse för människans hälsa, välbefinnande och lärande är fastslagen i otaliga forskarrapporter.
Men vad kan kulturen bidra med konkret? Vilka möjligheter och vilka svårigheter finns? Hur ser lösningarna ut och vilket ansvar har kulturen själv?
Sextetten med deltagare från Norrbotten och Västerbotten träffades i Norrbottensmusikens lokaler i Acusticum i Piteå och såg ut så här:
Fransesca Quartey, avgående vd vid Västerbottensteatern i Skellefteå, (slutar i juni).
Petter Sundkvist, professor vid musikhögskolan i Piteå.
Susanna Lindmark, projektledare vid Körcentrum nord i Piteå.
Erika Mattsson, chef för hållbarhet och samhälle vid Sparbanken nord.
Anna Jirstrand Sandlund, chef för Norrbottensmusiken och tillträdande vd (börjar i juni) för Sara kulturhus i Skellefteå.
Gunnar Sundström, ordförande i kulturföreningen Ebeneser i Luleå.
Vi återger samtalet till stora delar i sin helhet, avgränsat med mellanrubriker och en sammanfattning.
"Det behövs någon form av kulturell samordnare", säger Fransesca Quartey.
1) "DET BEHÖVS EN KULTURELL SAMORDNARE"
Fransesca Quartey: – Jag skulle vilja vara kaxig och börja, och eftersom jag är avgående kan jag också vara lite skarpare (skratt). Jag skulle drista mig att säga så här: det är med en viss sorg och förskräckelse som jag ser att man inte tagit reda på vilken sorts människor som man vill ska finnas i det här samhället. Hur vill man att människorna ska vara? De som är bosatta här, och de nya som måste komma till. Och de kommer inte komma från Sverige, för det är för liten marknad, utan de kommer i första hand komma från andra delar av Europa och världen. För detta måste man förändra samhällets struktur i hur vi tar emot. Vi svenskar är så där..., ja håller lite avstånd kanske. Nu tycker jag i och för sig att människorna i norra Sverige är lite varmare och öppnare än i södra Sverige. Det finns en äkthet, men också en försiktighet. Men vad som jag ser brister genomgående är hur kulturen ska kunna vara den brygga den borde vara för att vi ska få de här bättre samhällena.
– Jag ser politiker som fokuserar på avlopp, vatten, vägar, skolor. Men allt det andra som ska bidra till att man känner en gemensamhet och en vi-känsla saknas. Hur tar vi hand om alla människor från andra länder, som redan nu har en viss utsatthet, en viss segregering? Jag tror på kulturens kraft men då jag var med på ett stort möte i Boden anordnat av regeringens samordnare Peter Larsson sa jag att det behövs någon form av kulturell samordnare som arbetar med alla de här fantastiska organisationerna. Det finns en rikedom i norra Sverige; kulturellt, upplevelsemässigt, restaurang som man måste knyta samman.
– Kulturen är en bara liten del i Peter Larssons stora uppdrag, som handlar om att samordna i första hand de stora industrierna och få dem att fatta beslut om till exempel bostäder och alltihop. Jag skulle bara önska att man också tog det samtalet kulturellt, så att vi kan redan nu kan bygga, skapa och strukturera. Och det har tagits goda initiativ. Kulturhuset i Luleå. Naturligtvis Sara kulturhus. Men innehållet är ju hela meningen med föreningen.
"Vi måste bygga ett samhälle som attraherar en mångfald av människor", säger Petter Sundkvist.
Petter Sundkvist: – Jag skulle vilja ta ett steg tillbaka. Jag är från Boliden. Jag vet inte om någon av er läst den Augustnominerade boken Boliden, mönstersamhället, som Anneli Rogeman skrev. Den ger en väldigt intressant bild av Sverige i dag. Här finns alltså en plätt mark i Västerbottens inland som blev bebyggd och ett väldigt livskraftigt samhälle uppstod på kort tid. Hon närmar sig det från en som flyttat ut därifrån, och talar om det klassamhälle som var. Och vi alla såg nog inte riktigt det, utan det vi såg var ett helt samhälle. Det fanns alla yrkesgrupper; direktörer, läkaranställda, en fantastisk skola med forskarutbildade lärare. De första åren när jag växte upp ägdes samhället av gruvbolaget, inte kommunen.
2) "DISKUSSIONERNA HITINTILLS FÖRSKRÄCKER"
– Jag blir lite orolig när det nu talas om varifrån arbetskraften ska komma ifrån. Det handlar om att vi ska ta in arbetskraft som är beredda att jobba i batterifabriker och stålverk, men vi har fortfarande ett jätteproblem. När vi behöver sjukvård flyger vi in stafettläkare från hela Europa. De bosätter sig inte här uppe. Bolagsstyrelser och ledningar sitter på andra ställen, oftast Stockholm. Ska vi ha ett helt samhälle, då skulle jag vilja vända på det. Det vi har i Boliden i dag är ett fullständigt utplattat samhälle. Det är mindre av ett klassamhälle men också ett fattigare samhälle. I ett rikt samhälle behövs alla yrkeskategorier. Arbetare, tjänstemän, direktörer, kulturarbetare. Det här är den stora utmaningen och jag tycker att diskussionerna hitintills förskräcker. För det handlar om hur man ska kunna utvinna naturresurserna men inte hur vi ska kunna bygga upp ett helt samhälle.
Gunnar Sundström, ordförande kulturföreningen Ebeneser.
Gunnar Sundström: – Jätteintressant det du säger. Jag tycket att man ska vända på kuttingen. Vi ska söka folk till vår symfoniorkester i norr. Hur ska vi bli en komplett symfoniorkester i norra Sverige (skratt)? Sedan om det är elektriker och stålarbetare så är det en bonus. Uppgiften är att sätta ihop en gemensam symfoniorkester. Bakgrunden är att vi söker arbetare till industrierna, men sätter man det i första rummet så missar man hela poängen. Utan vi ska söka något som lockar, vad gör vi efter klockan 17 när vi är färdiga i fabriken.
Franscesca Quartey: – Om jag kan lägga till en grej. På mötet i Boden var det en rektor från Umeå universitet som sa något så fruktansvärt bra. Han pratade om klassamhället och sade så här: Den kvalificerade kunskap som ska in på batterifabriken, ja men den kan man kanske både söka och hitta. De har kompetensen. Men alla andra resurser...städare, sjuksköterskor. Det är inte självklart att man flyttar från en gemenskap och en tydlighet som man har någonstans för att utföra samma sak i norra Sverige om man inte känner att det finns något som är riktigt härligt här uppe. Det är lättare att bygga upp något unikt med en hög lön. Så visst finns det utmaningar som ska bidra till den här bredden.
"3) DÅ BÖRJAR DET BLI INTRESSANT FÖR MEDFÖLJANDE"
Erika Mattsson: – Fokuset ligger på individerna. Men om vi vill ha ett stadigvarande inflyttande behöver vi också möjliggöra för medföljande. Vi på banken har tittat mycket på samhällets behovstrappa. Vi är så vana här uppe att jobba med tunga frågor om infrastruktur och service. Men när du verkligen kommer upp i det, då handlar det om gemenskap, och om att min plats spelar också roll, jag kan ha kulturevenemang på min lilla plats i Vittangi. Ja, hela vägen till att det driver kreativitet, entreprenörskap och innovation. Och det är de här sista trappstegen som behöver få fokus nu men vi är fortfarande i det här med industrijobben. Det beror på att de industrier som ska etablera sig behöver vara där, och det tar så mycket kraft av kommunala aktörer. Det säger de själv i många kommuner, att vi har inte resurser själva, vi behöver få stöd in i det här för att mäkta med alla trappstegen.
Erika Mattsson anser att hennes bank kan vara en brygga mellan kulturen och näringslivet.
– Det handlar om att få våga och vinna, att min plats spelar roll. Och när man når dit, då börjar det bli intressant för medföljande också. Banken engagerar sig i kultursatsningar utifrån två delar. Det ena är det goda livet och ett attraktivt samhälle, att man har en rik fritid, här finns en helhet. Det andra är att skapa ett diversifierat näringsliv. Att du har fler jobb att välja mellan. Så det är egentligen två delar som vi ser är viktiga.
Susanna Lindmark: – Här har vi vårt geografiska avstånd. Bor man i södra Sverige så är det en stor tröskel. Där behöver vi ha unika egenskaper, "uspar" som slår mycket annat. I dem behöver det också vara näringsliv. Kulturen är som en smal "på sidan om-grej". Det har blivit underhållning i vårt samhälle. Medan det egentligen är själva blodomloppet, om vi pratar om det som en organism. I varenda platsannons söker man människor som har förmåga till problemlösning och kreativitet men då måste man också få vara i kreativa processer. Där finns det mycket att göra för barn och unga. De behöver få det med sig från start. De unga som vi jobbar med nu kommer vara morgondagens ledare. Och jag tänker att det krävs väldigt mycket mod att också våga ta steget från det här "vi måste bygga vägar och avlopp" till "vad behöver vi för att bygga ett bra liv".
4) "TÄNK OM ETT SÅNT FÖRETAG INREDDE EN ATELJE..."
– Och för att kunna bygga...jag är ju uppvuxen i Kiruna och när vi flyttade tillbaka till Norrbotten från Stockholm var det inget stort steg. Vi visste vad vi kommer till. Vi hade koll på vad som väntade. Musikutbildningarna till exempel. Och akademins roll, att man kan få hit studenter som sedan stannar kvar. Om man tänker på det kreativa fältet är det otroligt viktigt med kompetensförsörjning och där är ju kulturskolorna otroligt viktiga, och musikgymnasierna och musikhögskolan, teaterhögskolan, alla de här sakerna. Men också att man förstår att vi nog måste tänka att om den som är uppvuxen i storstadsområdet ska vara beredd att flytta upp hit...ja, jag tänker på identiteten, att det är så himla viktigt. Jag behöver kunna känna en trygghet i att jag kommer träffa likasinnade människor, jag kommer kunna ha ett bra liv. Där finns mycket att göra. I besöksnäringen är man fantastisk på det.
Susanna Lindmark, projektledare för Körcentrum Nord, lyfte fram Hjalmar Lundbohms insats när Kiruna grundades.
– Men för att kunna bo måste det så mycket annat till. Då handlar det om restaurangnäring. Kultur. Och på ett vis så handlar det om kulturkonsumtion. Vilka konserter kan jag gå på? Men jag tänker att vi skulle behöva vidga och också bygga andra aktiviteter där man själv kan ta del. Där tror jag att vi skulle behöva bygga en infrastruktur mellan de olika sektorerna. Tänk då ett innovativt företag. Det är verkligen innovation i den här gröna omställningen. Tänk om ett sånt företag inredde en atelje där man som arbetstagare ska vara en del av arbetstiden. Jag tänker att man behöver börja där, så att kultur inte bara är att jag ska sitta och ta del av något, utan att det också finns utrymme för att jag ska vara delaktig. Och inkludera många. Jag tror samverkan är nyckeln här. Det måste vi göra mycket mer.
Fransesca Quartey: – När jag hör dig tänker jag: det är ingen brist på vare sig tankar, idéer, kraft eller förmåga hos oss. Det är flera saker som jag ser som problematiskt. Du pratar om mod och jag tänker att om trappan städas uppifrån behöver det finnas med modiga politiker, som inte bara engagerar sig i kultur utan går på kultur. Den rädsla som funnits så permanent här uppe, från att ha varit ett industrisamhälle, "vad håller de på med, de där kulturmänniskorna...", och "jag kommer nog känna mig lite dum och det vill jag inte göra"...det är en svårighet för oss. Därför att den visionära förmåga som vi besitter när det gäller kultur menar jag rent ekonomiskt är resursslöseri. För varje satsad krona på kulturverksamhet får jag kanske två tillbaka eller tre. För att folk är passionerade. Och det här är svårt att föra fram när det finns två stora slukhål. Det ena är av förklarliga skäl sjukvården, och det andra är satsningen på ny, grön industri industri, där de infrastrukturella behoven är så stora. Och jag tror att man missar det då, vad vi gör efter ett visst klockslag.
5) "VORE ROLIGT OM VI KUNDE GÖRA DET BÄTTRE ÄN PÅ 1800-TALET"
– Men ännu mer, vad är det för samhälle vi ska bygga. Ska vi bygga in klasskillnaderna eller ska vi stärka upp den gemensamma känslan av att vi gör detta tillsammans, det som nu sker. Det har inte hänt på 150 år, det som nu sker i norra Sverige. Det vore ju roligt om vi kunde göra lite bättre än på 1800-talet. Enligt Norrbottens museum var det så att man satsade enormt på den nya tekniken, men allt kapital kom från söder och gick tillbaka dit. Ingenting landade här. Jag kan tycka det här en brist. Jag älskar teaterskolor. Men av de elever som gått teaterhögskolan i Luleå de senaste 30 åren skulle jag säga att det är 0,2-05 procent de senaste åren som etablerat sig i Luleå, Skellefteå eller Umeå och bildat fria teatergrupper. Och det beror på att folk inte tyckt att det finns någon näring att fortsätta bygga. Det är problematiskt.
"Kavla upp ärmarna och hjälpas åt". Gunnar Sundström anser att kulturarbetare bör engagera sig politiskt i högre grad. I bakgrunden Anna Jirstrand Sandlund.
Susanna Lindmark: – Jag tänker mycket på Hjalmar Lundbohm, när LKAB grundades och Malmbanan och allt det här. Hur oerhört framsynt han var. LKAB bekostade Kirunas första skola. Han tog in konsten på ett otroligt tydligt sätt i byggnader och han pratade jättemycket om kulturen. När jag växte upp fanns det fortfarande en symfoniorkester i Kiruna. Den typen av visionära ledare, som också har mandat att också ta in det här...det är 120 år sedan och han var långt före vart vi är nu.
Gunnar Sundström: – Jag måste ansluta till det du säger. De stora industrisatsningar som skett i norr de senaste 100 åren har verkligen gjort rätt för sig. De har investerat i samhället på ett ganska generöst sätt. Det vore fantastiskt om de nya gjorde likadant. Där vi får problem om inte näringsliv, det offentliga och civilsamhället samverkar. De får inte jobba i tre parallella spår. Alltså industrierna vill satsa i kulturen. De begriper kraften i att satsa, men de kanske inte alla gånger vet hur. Men om alla lyckas samverka, har vi en enorm kraft där. Vi vill alla samma sak. Vi måste bara hitta den gemensamma plattformen.
6) "NÄR GICK EN KULTURARBETARE TILL EN FÖRETAGSLEDARE SENAST?"
Petter Sundkvist: – Jag hakar gärna på där för jag tycker det här är intressant. Hjalmar Lundbohm och Kiruna är samma sak som man kan läsa om i "Boliden mönstersamhället". Så det här har varit någonting med att företagen som gjorde de här större investeringarna försökte bygga hela samhällen. Det gör mig orolig. Jag har inte hört den typen av ambitioner. Jag tänker att vi har faktiskt oss själva att skylla väldigt mycket. För i kulturlivet har vi vant oss att vi går till kommun, region och stat när det handlar om att finansiera kultur. Och vi bearbetar våra politiker flitigt. Men när gick en kulturarbetare senast och förde en diskussion med en företagsledare? Jag vet inte, jag känner ingen i alla fall. Det här är något vi måste vara drivande från kulturens sida.
– Ni känner väl till "enprocentsmålet"? När det byggs nya byggnader ska en procent av investeringen gå till att utsmycka byggnaden. Det gjordes nyligen en statlig utredning där man från statens sida ska försöka upprätta de här ambitionerna. Om vi leker med tanken att LKAB skulle satsa en procent av sina investeringar, det är någonstan mellan 5-8 miljarder den närmaste 20-årsperioden, det är summor vi aldrig hört talas om i kultursammanhang och det gäller bara en av aktörerna. Om vi fick alla att gemensamt gå in, den facklan skulle jag vilja sätta i brand. Och om vi dessutom kan få staten att gå in med 50 procents motprestation, det skulle kunna bli något helt fantastiskt.
Fransesca Quartey: – Northvolt har tidigt sagt till oss att "inte just nu, det är många som kommer till oss och vill ha pengar". Men det klart att det får en större tyngd om det är ett stort antal kulturinstitutioner som går ihop och får fram vad man vill på ett sätt som är begripligt för industrierna. I många år har det talats om att få fram fler sponsorer, men det var när vi satsade pengar på att faktiskt plocka fram en strategi och en struktur som funkade också i förhållande till bolag som vi kunde höja våra sponsringsbidrag. Jag tror det handlar om att det måste till en gemensam strategi för att lyfta hela norra Sverige kulturellt.
Skala ned idéerna så att de blir greppbara för företagens ledare. Det rådet ger Anna Jirstrand Sandlund.
Ana Jirstrand Sandlund: – Vi har ofta så storslagna idéer. De är för stora och ogreppbara för en företagsledning att ens kunna greppa. Vad finns här för oss? Man måste skala ned det, göra det greppbart. Och ganska litet till en början. Sedan kan vi på ett klokt sätt efter hand skala upp det. Men man börjar i det lilla för att det ska bli hanterbart för ett företag som redan kämpar med sin verksamhet. Företagsledare är olika som personer. Någon är intresserad av teater, någon går igång på konst eller musik. Man kan ha olika ingångar. Men det kanske behöver vara en marknadsplats. Man behöver mötas någonstans.
7) "DE KLARAR INTE AV ATT ATTRAHERA KVINNLIG TALANG"
Susanna Lindmark: – Mycket bygger på den här bilden av näringsliv som närande och kulturliv som tärande. Det gäller att vi från kulturens håll hittar våra "uspar", att vinsterna deras ska vara så stora att de inte kan tacka nej. Jag tror många kulturarbetare har känslan av att slå ur underläge. Att vi är så beroende av att alltid behöva hitta finansiering och lyckas vi inte så jobbar vi massor ideellt för att vi är eldsjälar. Det är där vi behöver skifta fokus. Att se musiken, konsten, kulturen för sitt absolut egna oantastliga värde men också som ökat välmående, ökad motivation hos anställda. Det vore intressant att koppla forskning till det. Att göra ett pilotprojekt med ett företag där medarbetarna löpande får vara del av kreativa processer och sedan mäta i välmående. En sådan grej skulle kunna ge ringar på vattnet. Bygga en infrastruktur för mötesplatser. Jag har suttit i ganska många runda bord-samtal om barn och sång och körlivet i Sverige och alla vi är rörande eniga, men utmaningen är att nå de som har mandatet att fatta kloka beslut och få med dem i samtalet. Vi behöver bjuda in fler.
Erika Mattsson: – Vi kan vara en sån brygga. En sak jag sett jättetydligt...jag kommer från besöksnäringen, och det jag upptäckte när jag kom in och började jobba med bankens samhällsengagemang, det bekräftar det du säger. Om jag generaliserar: när kulturen söker projektstöd, så berättar man hur många ideella timmar man lägger in. Det skulle ni aldrig se i ett näringslivsprojekt. Man tar betalt. Det här är vad det kostar att utveckla det här. Kulturen ska göra samma sak. "Min tid kostar". Alla är ju superprofessionella i sitt genomförande. Och då kostar det. Jag kan förstå det, eftersom man haft en långvarig struktur där finansiering kommit från kommun, region och stat. Men att man inte tar med den ryggsäcken in i näringslivsdialogen.
– Vad är den stora utmaningen nu? Jo, de klarar inte av att attrahera kvinnlig talang. Och kvinnlig talang som man attraherar stannar inte kvar. Vad kan vi ge dem? Vad kan vi sälja in där? Det är inte ett projekt som löser det, men vad kan vi gemensamt rulla ut som löser det. Och jag menar inte att kultur är enbart kvinnligt, men det är det som är den stora knäckfrågan för näringslivet.
8) "EN FRUKTANSVÄRT OSYNLIG GRUPP"
Fransesca Quartey: – Det finns så många saker som vi inte är bra på att paketera. Jag försöker uppmuntra de mina. Kan vi tänka "out of the box?". Kan vi kommersialisera? Vi är så progressiva på scenen men så konservativa i våra organisationsstrukturer. Hur kan vi stärka det och samarbetet mellan konstslagen? De som är mest intresserade av personlig utveckling när det gäller hela familjen är oftast kvinnorna. Då finns det en sån bra "usp" när det gäller kulturen...
Anna Jirstrand Sandlund: – Då blir vi en tillgång. Det är mycket kvinnor som går på teatern.
Fransesca Quartey: – Javisst! Kom till norra Sverige och utvecklas som människa. Kan man ta en sådan slogan?
Fransesca Quartey, avgående vd vid Västerbottensteatern.
Susanna Lindmark: – Som ung i Kiruna tog jag sånglektioner. Det var 42 mil till Piteå enkel väg. Sedan när jag jobbade med musikklasser i Nacka, då ser man så tydligt vilken skillnad på vilka forum som finns i ett storstadsområde jämfört med om du växer upp i ett mindre samhälle i norr. När jag flyttade upp hit igen träffade jag mycket gymnasietjejer. Då såg jag det här, de är otroligt kompetenta. Ansvarstagande. Lojala. Lägger in en stor arbetsinsats. De är jättebegåvade och generellt såg de inte sin egen potential. Här har vi vår manliga industriella tradition där unga tjejer med kulturintresse är en fruktansvärt osynlig grupp.
– Det blev i sin tur ett fundament till att starta kören Arctic Light. Där handlar det om att som ung människa få stärka sin identitet inifrån och ut. I dag är det så mycket utifrån och in för unga i dag. Hur ska du se ut? Vem ska du vara? Men att få börja från andra hållet, att stärka sin egen identitet. Och därför har jag jobbat mycket med improvisation och improvisationsteater. Det som det handlar om är egentligen att utveckla entreprenörsförmågor. Det är det som bygger människor till att också kunna bli ledare själva. Apropå det här med att kunna behålla unga tjejer. Det måste finnas något mer som inte bara är skoter och hockey. Hur får vi fatt i den kompetens som också finns här. Hur behåller vi dem?
9) "BEHÖVER TÄNKA NYTT KRING VAD SOM ATTRAHERAR"
Erika Mattsson: – Det som måste ske är att kulturen blir en del av kommunikationen från platsen. Det sker så fantastiskt mycket. Och att vi går ut på gatorna och säger "rör inte min kultur". Då blir det en del av min plats även om jag inte är en stor kulturkonsument.
Fransesca Quartey: – Ja, kulturen som en varumärkesplatsgrej.
Erika Mattsson: – Jag tänker mer som att det är också en del av den här platsen. Men så är det inte i dag. Det är väldigt osynligt.
Fransesca Quartey: – Det är snö och renar och fiske och jakt...
Petter Sundkvist: – Titta bara hur kommunerna vill marknadsföra sig.
Anna Jirstrand Sandlund: – Vi måste befolka bilderna. Att det inte bara är ett grönt norrsken.
Erika Mattsson: – I besöksnäringen har man pratat om vad som attraherar besökarna och varit duktiga på att hitta det. Men nu behöver vi tänka på nytt kring vad som attraherar. Man pratar om värderingsstyrda uppdrag, att man vill jobba i den gröna revolutionen. Ja, det tror jag. Men det finns ett annat liv än jobbet. Det andra jag funderar på är att även om det är många som behöver ta ansvar i samhället så har vi en grund med kommunalt ansvar, och jag tänker mig också att paketera...när det kommer en industriell etablering går man till kommunen och säger vad man behöver och vad kommunen behöver investera. Men vi behöver ju kulturen för att hela samhället ska bli av. För att människorna ska vilja flytta in och bo kvar. Man paketerar det som en industriell etablering.
Petter Sundkvist: – Låt oss lyfta enprocentsmålet.
Fransesca Quartey: Jag måste säga, utifrån de erfarenheter jag haft med politiker som är välvilligt inställda, har goda intentioner...det du pratar om, det förstår man inte. För det har vi sagt, att om vi ska bygga detta så krävs det här och det här och det här. Det som kommer då är "gud vad kulturen alltid ska ha mer pengar".
Erika Mattsson: I alla regionala utvecklingsplaner är kulturen utpekad som en framtidsbransch, och då behöver man investera.
Ebeneser i Luleå.
10) "HELVETE VILKEN UPPFÖRSBACKE HAN JOBBADE I"
Susanna Lindmark: Det finns en bild i samhället av att kultur ska vara gratis. Den bilden är jättestark. Jag undrar, Gunnar, hur tänkte ni med Ebeneser?
Gunnar Sundström: – Vi såg det som ett kulturpolitiskt projekt. Det fanns ett stort engagemang. Sedan samlade vi de ideella kulturföreningarna under samma paraply och presenterade detta för politiken och fick gehör för det. Det var jätteroligt. Men efter att ha jobbat 20 år med kulturpolitik, så tycker jag mig se att vi är oerhört bekväma inom kulturen. Konstiga uttalanden om att "kommunen har inte ordnat någon replokal". Det finns en kravmaskin som är irriterande. Det finns en bekvämlighet som jag stör mig på. Här handlar det om att kavla upp ärmarna och hjälpas åt. Det är näringsliv, civilsamhälle, kommuner och landsting, vi måste hjälpas åt och jobba tillsammans. Man kan inte sitta på läktarna med armarna i kors och förvänta sig att kommunen ska ordna allt.
Fransesca Quartey: – Upplever du det?
Gunnar Sundström: – Ja, när det handlar om politik. Hur många av er är partipolitiskt engagerade? Hand upp. Är det någon i det här rummet? Nej. Tror vi att det händer av sig själv? Vi måste finnas där i politiken och ha den här rösten. Karl Petersen, som var kommunalråd tidigare i Luleå, han förstod kulturens betydelse för en bygds utveckling, men helvetes vilken uppförsbacke han jobbade i. När stora delar av politiken satt med armarna i kors och tyckte det var trams att vi skulle investera i ett kulturhus. Där blev du senare chef, Anna, och skapade en fantastisk invigning och verksamhet.
Sara kulturhus.
Anna Jirstrand Sandlund: – Det viktiga i den invigningen var att vi gjorde det under tre veckor. Det behöver vara många som ska ha sitt första möte i huset under de här tre veckorna. Jag tror vi hade 121 föreställningar och såg till att varenda förening som hade möjlighet att göra något skulle haft sitt första arrangemang i huset för att få in sin publik. Jag tror vi hade nästan 100 000 besökare.
Fransesca Quartey: – Du får göra om det hos oss. Vi har inte gjort det ännu. Alla scener i huset har inte invigts på det sättet.
Anna Jirstrand Sandlund: – Ett hus är alltid en symbol för någonting. Att fylla det här huset med verksamhet är det viktiga. Titta på städerna, när näthandeln nu tar över. Vad vill vi fylla våra städer med? Vad ska få människorna att vilja samlas? Där är kulturen viktig.
Petter Sundkvist: – Det är ju inte så att den statliga, regionala och kommunala kulturpolitiken är oproblematisk. Jag anser att diskussionen om kulturens frihet, att vi inte kan ta emot andra finansiärer än från myndigheterna, är helt överspelad. Vi behöver för att värna kulturens frihet behöver vi också få näringslivet att engagera sig hos oss.
11) "GODA EXEMPEL PÅ PLATSER SOM INTE ÄR SJÄLVKLARA"
Petter Sundkvist lyfter i ett längre resonemang fram statsvetaren Lisbet Lindeborg, som skrivit en bok om Ruhrområdet.
– Det var egentligen ett slags motsvarighet till Luleå. Det var gruv- och ståltillverkning. Och hur de skulle ställa om Ruhrområdet. Det är helt fantastiskt. Området är en begränsad yta. Där finns 120 teatrar, 100 kulturhus, närmare 40 symfoniorkestrar och ett 30-tal fullständiga operakompanier. Det är klart att de är mycket människor också. De är fem miljoner. Men det är en oerhört medveten satsning på kulturen, som det var mycket tal om på 1990-talet. För 7-8 år sedan skrev hon en artikel i Aftonbladet om hur det gått för de här städerna. Det var väldigt intressant. För en del har det gått väldigt bra, och för andra har det gått betydligt sämre. Ett exempel är Köln som misslyckats totalt eftersom kulturen förvaltats för byråkratiskt.
Petter Sundkvist, professor vid musikhögskolan.
– Men hon lyfter fram bra exempel också, och även utanför Tyskland. Som Newcastle i England. En jätteful stad som nu konkurrerar med London om landets mest dynamiska kulturstad, där det har lagts stort fokus på att bygga attraktiva miljöer med bra arkitekter. Så det finns väldigt mycket goda exempel. Du pratar om någon slags kultursamordnare, men om det ska till en sådan, då skulle det behövas den typ av person som tar lärdom av var det gått bra och mindre bra. Vi behöver ju inte alltid uppfinna hjulet själva.
Fransesca Quartey: – Från Skellefteå var vi en grupp på besök i Liverpool, den staden som gått igenom ett sådant kaos på 80-talet då Thatcher ströp alla pengar, och då sökte man kulturhuvudstadsåret och sedan gjorde man en sådan förvandling från en fattig stad till en besöksnäringsstad med kultur som fokus. De goda exemplen finns där. Där man skapat saker på platser som inte är självklara. Jag hävdar igen, det finns en styrka här uppe i att man arbetar tillsammans. Jag har jobbat 30 år i branschen och inte upplevt det någon annanstans. Och det har med avstånden, utsattheten att göra. Att verka tillsammans och skapa en norrländsk renässans, att skapa en plats där man på andra platser i Europa tänker: "Vänta, vad händer där uppe? Är det inte där man vill vara för att utvecklas som människa och få en välmående familj?".
12) "POLITIKEN HISSAR VIT FLAGG"
Anna Jirstrand Sandlund:: – Den andra utmaningen är arrangörsinfrastrukturen. Det är en jätteskör tråd, att få till turnéer och att det ska finnas en mottagare som har tiden och möjligheten. I viss mån finns hus så vi klarar oss. Men det är människorna bakom som gör det.
Gunnar Sundström: – Exakt. Vi driver ett spännande projekt som heter "Arrangörer i norr". Att utbilda och stimulera unga människor i norr.
Fransesca Quartey: – Låt mig då få bli den som lägger lite salt i kakan. Arrangörskapet är ett problem. Inte den ideella biten, för det är fantastiskt. Men att man har byggt en ojämlikhet i att det avkrävs av oss som kulturinstitutioner att leverera i förhållande till kommun, region, stat. Att det ska vara hög professionalitet och att det finns en viss kostnad som det ska innebära. Och att allt annat ska ligga på frivillig basis. Det finns en obalans. De föreningar som klarat sig bäst är de föreningar som har en halvtidstjänst eller heltidstjänst som kan stötta upp verksamheten. Att professionalisera arrangörsverksamheten är något som är laddat, men jag är en anhängare av det, utan att för den skull tappa att det som är frivilliga krafter. Och när du talar om lokaler så är det en ännu större problematik. Lokalerna är många gånger inte rustade att ta emot den sortens verksamhet som vi utövar idag. Det som händer är då att vi på Västerbottensteatern reser med full rigg. Och sedan försöker man stötta upp det som är bygg och bärande. Många föreningar består av människor på 60+ och 70+.
Anna Jirstrand Sandlund: – Jag ser att de här föreningarna är jätteviktiga. Jag sitter med i Statens kulturråd och fördelar bidrag till hela Sverige. Norr- och Västerbotten har väldigt få ansökningar. Det kommer inte statliga medel oss till del. För det finns inte föreningar som söker.
Susanna Lindmark: – Har man ens kännedomen om det här? Det som är en självklarhet i storstadsregioner når kanske inte ut de mindre kulturaktörerna i vår region.
Anna Jirstrand Sandlund: – Då tänker jag att en sådan här satsning som "Arrangörer i norr" är ju avgörande.
Gunnar Sundström: – I det här projektet är det faktiskt så plågsamt att när vi nu tar det vidare så backar regionen ur men Sparbanken nord är kvar och håller fanan högt. Politiken hissar vit flagg.
Vilken roll kan kulturen spela i samhällsomvandlingen i norr? Susanne Lindmark, Anna Jirstrand Sandlund, Erika Mattsson, Fransesca Quartey, Gunnar Sundström och Petter Sundkvist deltog i samtalet.
SAMMANFATTANDE TANKAR:
Erika Mattsson: – Det är klart att man måste titta på kulturen som möjliggörare av en attraktiv plats. Det handlar också om ett breddat näringsliv. Att det finns fler olika jobb.
Petter Sundkvist: – Det är pudelns kärna. Att bygga ett samhälle som attraherar en mångfald av människor. Och inte bara en mångfald ur en kulturell bakgrund utan av yrken. Det måste vara ett samhälle som slår an fler strängar än det gör i dag. Det handlar om att vi måste kunna attrahera hela familjer. Personer i alla sektorer.
Fransesca Quartey: – Jag tycker det behövs en kulturell samordnare. Det behövs att vi skapar en gemensam kulturell infrastruktur. Jag tycker också att man ska skapa en gemensam digital plattform som har engelska som förstaspråk som ska kunna hjälpa de människor som de stora företagen försöker attrahera och ge en begreppsvärld av vad vi kan erbjuda här uppe i den rikedom av kultur, kreativa näringar, upplevelseindustri, och inte minst restaurangsidan som finns. Det handlar om att visa att man inte utarmas i sina kulturella upplevelser, utan tvärtom. Man berikas. Att flytta till norra Sverige är att bli berikad och ja, flyttar man till norra Sverige blir man helt enkelt en bättre människa!
