– Vårt uppdrag är 300 nya jobb till 2026 och det målet kommer vi att nå, säger han.
Vi träffar Nicklas Winblad von Walter och Sara Holm, projektledare vid näringslivsavdelningen, i en fastighet på Haraholmen som tillhör Piteå hamn.
Stora glasfönster mot havet. Hamnkranarna skymtar i bakgrunden.
– Det är fint här och läget är strategiskt väldigt bra. Piteås djuphamn har superbra förutsättningar och kan få en allt större roll framöver, säger Sara Holm.
En minuts bilfärd senare befinner vi oss vid dagens clou: 70 hektar grus och sten.
Havsvindar sveper in över det ödsliga området. De närliggande vindkraftverkens vingar roterar stilla. Förr kallades det Grängestomten, efter Ian Wachtmeisters storslagna planer på ett aluminiumsmältverk i mitten av 1980-talet.
Nu säger man Haraholmen etapp ett, industrimarken med A-läge som Piteå kommun hittills kostat på cirka 87 miljoner. Granne med djuphamnen och ett ställverk, ett par stenkast från järnvägen och 15 minuter med bil från centrala Piteå.
I västra änden har Lundqvist trä byggt upp sin industri, som hittills enda etablering. Vägskyltar utan färdigbrutna vägar vittnar om att Wachtmeisters projekt inte är det enda som gått i stå; Flisvägen, Lastvägen, Logistikvägen...
Vi börjar historien runt 2019/2020, när den väldiga industritomten stod klar. Kommunen var i ett läge där man uppvaktades flitigt.
– Vi jobbade med olika kluster och markindelningar på 40-50 kvadrat. Vi hade långt gångna förhandlingar med ett antal bolag. 80-90 förfrågningar, varav 10-15 från större företag, säger Nicklas Winblad von Walter.
Mycket är affärshemligheter, men kända sedan tidigare är Redwood Materials, ett cirkulärt företag i batteribranschen, och Renewcell, som återvinner tygprodukter och sedermera hamnade i Sundsvall.
När de nya, stora industriprojekten kopplade till elektrifieringen och samhällsomställningen började höra av sig komplicerades bilden.
– De behövde enorma ytor, uppdelat på utbyggnad i olika etapper. Vi hade åtta intressenter som var för sig krävde hela ytan, säger Winblad von Walter.
Kommunen såg sig tvingad att riva upp det markköp som lokala företaget Power Building redan hade klart med. Power Buildings plan var att tillverka betongprodukter, men verksamheten bedömdes damma för mycket och därmed vara omöjlig att kombinera med den "stora drake" som Piteå hade kommit längst med.
Vilket var den koreanska jätten Iljin Group, som tillverkar batterikomponenter (kopparfolie).
Hela etableringsarbetet gick in i ett låst vänteläge. Begränsad eltillgång var en knäckfråga. Koreanerna valde slutligen Barcelona och uppgörelsen med Power Building slutade i en förlikning där kommunen betalade 3,8 miljoner i skadestånd.
I kulisserna har alltså ett intensivt arbete pågått i tre år. Men utåt sett har inget hänt.
Nicklas Winblad von Walter konstaterar att projekten, effektbehoven och markfördelningen inte gick ihop, och liknar Piteås situation med att man försökte tränga in en fyrkant i ett hål avsett för en triangel.
– Kön till elen i norra Sverige är gigantisk. Det går inte att bara säga "det löser sig". Ibland måste man anpassa planerna till verkligheten.
Relativt sett är ändå tillgången till el god.
– Vi har i storleksordningen 20-40 megawatt (MW) vilket ledigt motsvarar ett nytt Smurfit Kappa. Det är inte lite men i den globala omställningen är det inte ens nära att räcka.
Hur jobbar ni med en förstärkning av elförsörjningen?
– Vi har förhandlat med Vattenfall men det är svårt i dagsläget, vi får se framöver. Vi vet ungefär vilken regional kapacitet vi har att hämta hem. Samtidigt sker en utveckling hela tiden. Det kan frigöras mer kapacitet.
Piteå byter nu ändå strategi för att fylla industritomten med verksamhet. Man är fortfarande ute efter kopplingar till den gröna omställningen, men sänker siktet mot mellanstora aktörer.
– Lite grann är vi tillbaka där vi började, med en medelväg. Lagom stora, flexibla tomtmöjligheter efter företagens behov och med en mix kopplat till det Piteå redan är bra på, gärna med nytta av hamnen. Stärker det redan etablerade företagskluster på Haraholmen så stärker det Piteås näringsliv. Det är bästa vägen framåt nu.
Förutom Lundqvist trä finns även Lindbäcks bygg på Haraholmen. Och även antydan till ett biodrivmedelskluster med Skoogs och Sunpine.
– Det kan egentligen handla om allt från livsmedelsproduktion och växthussatsningar till förnyelsebar och klassisk tillverkningsindustri. Intresset är stort men jag vill inte nämna några företagsnamn.
Kan det komma besked om etableringar redan i år?
– Det kan komma något. Vi har ett par fina bolag som passar bra in och det vore superkul att få se hur de utvecklas.
Djuphamnen, järnvägen och 15 minuters pendlingsavstånd till centrum är trumfkort som Piteå sitter med på Haraholmen. Hamnen har nyligen figurerat i spekulationer kring tunga transporter till H2 Green Steels stålverksbygge i Boden och även att H2 Green Steel kan skeppa ut sina fossilfria stålprodukter via Piteå i stället för Luleå, något som skulle lösa en del av transportproblemen på den överbelastade järnvägen mellan Boden och Luleå.
– Allt fler talar om Piteås hamn och läge. Hamnen har inte behövts muddrats på 50 år vilket är unikt och marken består av sand och morän, jättebra förutsättningar. Hamnen är ett kinderägg redo att öppnas, säger Nicklas Winblad von Walter.
Kommunen lyfter även fram en möjlig utbyggnad av industrimark i Haraholmen (etapp 2), ytor i Hamnvikens industriområde i Öjebyn, samt framtida industrisatsningar i närhet av Markbygdens vindkraftspark.
– Det finns stora möjligheter, exempelvis för ny elproduktion, tillverkning av vätgas och batterilagringssystem.
Och kanske är svaret på frågan på om Piteå ska förbli en pendlingskommun eller ta del av den gröna omställningen – både och.
– Vi vill givetvis ha nya, bra arbetstillfällen som leder till inflyttning, men Piteå har också 45 minuters pendlarläge norrut och söderut till andra stora satsningar och kommer att kunna spela en stor roll i allt som sker i regionen. Vi ser att också att satsningen på inflyttarservice gjort stor skillnad för rekryteringen och kompetensförsörjningen, säger Sara Holm.