H2 Green Steels vd Henrik Henriksson menar att företaget är väl genomlyst av investerare och kunder.
När rapporten "Från brunt till grönt" presenterades var H2 Green Steels vd Henrik Henriksson inbjuden att efter presentationen ge ett genmäle. Han tog chansen att peka ut det som stålbolaget anser att nationalekonomerna missat: Priset på koldioxid.
– Vi hade inte kunnat bygga vårt bolag om det inte vore för priset på koldioxid, sade Henriksson som också lyfte Parisavtalet 2015 och den accelererande klimatpolitik som följt av detta.
Priset på ett ton koldioxid i EU är idag 100 euro per ton. Det bygger på EU:s system om handel med utsläppsrätter, där traditionell stålindustri åtminstone fram till 2035 har fria tilldelningar.
– I våra kontrakt tar vi en premie på det gröna stålet som är 25 procent på det historiska priset där 1 ton stål kostat 600 euro. Vi lägger på 150 euro för det gröna stålet.
Kalkylen går hem, menar Henriksson för att i takt med att de tilldelningarna fasas ut så kommer brunt stål att bli dyrare och dyrare.
– Det kommer att innebär att ett ton stål kommer bli ungefär 300 euro dyrare.
Rapportförfattarna svarade på detta att de medveten låtit bli att ta upp koldioxidpriset, men hänvisning till en kommande rapport.
Magnus Henrekson och David Sundén identifierar tillgången på pellets, där H2GS säkrat leveranser från Brasilien och Kanada (som kommer att leda till utsläpp av 750 000 ton koldioxid), som en risk. Men Henrik Henriksson lyfter att H2GS borde kunna säkra 3 miljoner ton pellets utav världsproduktionen som väntas vara 60+23 miljoner ton fram till 2030.
– När det gäller tillgången på skrot tror vi också att det kommer att finnas en volatilitet.
När det gäller efterfrågan sade Henrik Henriksson att H2GS kontrakt med 30 kunder på ungefär hälften av den tänkta produktionen motsvarar 100 miljarder kronor och en produktion på 1,2 miljoner ton per år i sju år. Kontrakten är också bindande, säger Henriksson, där ett skäl är att de använts som säkerhet mot bankerna.
Att det inte skulle finnas lönsamhet i bolagets planer menade Henriksson också var felaktigt och hänvisade till att de genomlysts av investerare under två års tid.
– Det har lagts ungefär 300 miljoner kronor på att göra en teknisk analys och det har tagit 500 000 ingenjörstimmar. Den "due dilligence" (på svenska ung. företagsbesiktning) som är gjord på oss, ett företag som saknar balansräkning, har varit brutalt tidskrävande och väldigt gedigen. Vi känner oss väldigt trygga med att analysen vi har är tvättad, skrubbat och genomlyst från vänster till höger och upp och ner.
Henriksson gick igenom rapporten punkt för punkt och försvarade både kostnadsökningarna från 25 till 60 miljarder för stålverket (medvetna teknikval och överdimensionering av ex. järnsvampsproduktion) till teknikvalet: "Det finns ingen silverkula utan den här lösningen är den som är affärsmässig idag".
– Vi välkomnar granskningen och delar också flera av slutsatserna i rapporten, en av dem är att tekniken i sig inte är banbrytande. Det kommer bättre tekniker om tio år som är mer energi- och kostnadseffektiva. Men planeten håller på att brinna upp och våra kunder har inte tid att vänta, sade Henrik Henriksson.
Henrik Henriksson sade också att de velat dela med sig av data till rapportförfattarna, men inte fått möjlighet att göra det. Varpå Magnus Henreksson och David Sundén svarade att de gärna tog emot dataunderlag, men inte fått ta del av något sådant. Enligt uppgift från LKAB har de inte blivit tillfrågade att dela med sig av data.