Sedan 2,5 år tillbaka har Peter Eriksson dragit sig tillbaka från de stora scenerna till huset i Veniksel.
– Det är bekymmersamt att staten inte känner sig manad att delta i högre omfattning än den gör. Vi behöver ett samhälle som tar ett helhetsgrepp över situationen om det här ska bli bra, säger han.
Sedan Peter Eriksson avgick som biståndsminister i december 2020 har han följt händelserna från gården i Veniksel, nära Morjärv.
Inte minst industriboomen och samhällsomvandlingen som tagit fart i norra Sverige. I grunden är han positiv.
– Jag tycker det är spännande. Det är en helt annan känsla är när jag kom till Norrbotten och började jobba inom skolan i Malmberget på 1980-talet.
Men allt är inte guld och gröna skogar.
Utvecklingen haltar på flera fronter. Kommunerna har svårt att svara upp mot industriinvesteringarnas höga tempo, skolan och omsorgen har kompetensbrist, Malmbanan är otillräcklig och i dåligt skick, för att inte tala om problemet med att producera och få fram tillräckligt med kraft.
Byggbranschen har gått i stå, vilket riskerar att drabba kommuner i norr med bostadsbrist. Eriksson vill se ett statligt stöd för att få fart på byggandet.
Kritiker anser att det är problematiskt att initiativen kommer från marknaden, inte staten. Det håller inte Peter Eriksson med om.
– Det är rimligt att företagen driver på utvecklingen. Men för att det ska fungera smidigt behöver vi ett samhälle som hänger med. Det gäller inte minst bostäder och infrastruktur.
Det råkar vara två hjärtefrågor för Peter Eriksson. Under sin tid som bostads- och digitaliseringsminister drev han igenom statliga subventioner för att få igång bostadsbyggandet, 2017-2018.
– Det gjorde skillnad för byggandet av hyresbostäder och studentbostäder. Inte minst i Malmfälten.
Gjorde politisk karriär under många år. Peter Eriksson var länge språkrör för MP och har innehaft två olika ministeruppdrag.
Stödet avvecklades definitivt när den nya regeringen tillträdde. Samtidigt har byggbranschen hamnat i en gigantisk svacka.
– Byggandet har gått i stå samtidigt som det är akut bostadsbrist i flera kommuner här i norr. Nu mer än någonsin behövs ett stöd. Särskilt i Malmfälten, men även Boden, Skellefteå och Luleå.
När det gäller infrastruktur har han två gånger varit med och drivit igenom finansiering av Norrbotniabanan, något som stoppats av allianspartierna. Nu efterlyser han snara satsningar både på Malmbanan och Norrbotniabanan.
Norrbotniabanan är viktig för att skapa en gemensam arbetsmarknad efter Norrlandskusten, anser Peter Eriksson.
– Sverige måste prioritera att lösa godstransporterna och att få till en fungerande arbetsmarknad längs med kusten. Om vi inte orkar göra satsningar i bostäder och infrastruktur är risken att många miljardinvesteringar inte blir av, om företagen ser att samhället inte hänger med.
Kunde ni inte gjort mer under din tid i regeringen?
– Det kunde vi säkert. Men det fanns en ovilja hos dåvarande finansminister att göra stora långsiktiga investeringar.
Vindkraften är utpekad som en nyckelfaktor för utvecklingen. Peter Eriksson anser att staten tydligare borde peka ut större områden som är lämpliga för vindkraft, i stället för att företagen ska ta första steget och sedan få nej från myndigheter.
Markbygden är ett skolexempel på hur utbyggnad av vindkraft bör göras, enligt Peter Eriksson. "Vi behöver 1-2 Markbygden till i Norrbotten".
– Markbygden borde vara en förebild. Ett stort, sammanhållet område som skapar stora mängder el som också skapar möjligheter för kommunen, exempelvis med att satsa på utbildningar. Staten borde medverka till att hitta dessa områden, där det är mindre problem med konflikter och där man kan satsa ordentligt för att sedan vara restriktiv i andra områden. I norra Sverige behöver vi ytterligare 1–2 Markbygden på land, och kanske 1–2 vindkraftsparker till havs.
Var ska de stora vindkraftsparkerna på land anläggas?
– Ett område borde finnas i Gällivare. Det är en stor kommun som har stora investeringar på gång. Även något närmare Boden vore rimligt.
Gruvdriften bör likt vindkraften koncentreras till färre men större områden, medan andra områden som är mindre lämpliga undantas, anser Peter Eriksson. Bilden visar Aitik, söder om Gällivare.
Samtidigt finns en kritik mot exploateringen av mark och naturresurser.
Hur grön är egentligen den gröna omställningen?
– Det är en rimlig fråga. För en hållbar utveckling måste vi bli bättre på att återanvända resurser. Men en del nya gruvor måste vi ha. Det är svåra avvägningar. Även när det gäller gruvor borde man försöka koncentrera gruvdriften och peka ut områden som är lämpliga och mindre lämpliga. Det skulle skapa trygghet hos lokalbefolkningen och underlätta för företagen.
Hur slutar det här?
– Jag tror att företag som LKAB och SSAB har tillräckliga muskler att genomföra det de planerar. Även exempelvis Northvolt har visat att de kan dra ihop tillräckligt med pengar. En stor del av allt som planeras kommer att bli av. Om samhället hjälper till genom att hitta smarta, hållbara lösningar i stället för att bara titta på finns ännu större möjligheter.