Vid Blaikengruvan tvingades samhället ta ett långt större ansvar för efterbehandlingen än företaget.
– Det här är den mest brännande frågan nu. Jag ser ingenstans i världen där ansamlingen av investeringar kopplat till klimatomställningen är mer intensiv än här. Vi är mitt i ett storskaligt industriexperiment, och det är inte politiken som styr utan marknaden, säger Arne Müller.
Som reporter vid SVT Västerbotten började Umeåbon på 2000-talet granska gruvboomen och dess effekter i form av utlovade jobb som uteblev, bolagskonkurser och miljöskandaler.
2013 gav han ut boken Smutsiga miljarder – den svenska gruvboomens baksida. Två år senare kom Norrlandsparadoxen, och i samband med det startade han även Facebooksidan med samma namn, som blivit en plattform för debatten kring exploatering av naturtillgångar i norra Sverige.
2017 följde han upp med boken Stockholm, städerna och resten.
– I samband med det sade jag upp mig från SVT. Mitt engagemang i de här frågorna tog för mycket tid. Jag hade redan fått frikostigt med tjänstledighet för att skriva mina böcker.
2019 kom Elbilen och jakten på metallerna.
Att hushålla med resurser och dra ned på produktionen är något som Arne Müller anser är minst lika viktigt som att ställa om till klimatvänlig ståltillverkning.
– Redan då kunde man ana vad som var på gång, med en förskjutning på satsningar i norr. Tillgången till billig, förnyelsebar el är en viktig faktor. Likaså metaller och skog. Men att det skulle handla om de här dimensionerna gick inte att förutspå.
Northvolt, H2 Green Steel, Hybrit med LKAB:s och SSAB:s omställning och Fertiberia är några av de tunga industriprojekt som lanserats under kort tid. Utvecklingen har målats upp som ett "Klondike" i klimatomställningens namn. Regeringens samordnare Peter Larsson har åkt land och rike runt med sin upp-och-nedvända karta av Sverige.
Men även utmaningarna, med enorma behov av rekrytering och elkraft, och de konflikter som markanspråk kan orsaka, har belysts.
Northvolts batterifabrik i Skellefteå.
Arne Müller ser också orosmoln som hänger över norra Sverige:
Kompetensförsörjningen:
– Västerbotten och Norrbotten har redan Sveriges lägsta arbetslöshet. Det innebär att det måste flytta in många människor. Men att få folk att flytta långt är inte lätt. SCB har gjort en undersökning som visar att bara 30 000 människor per år i Sverige flyttar 50 mil eller längre. Tittar vi på Skellefteå som är först i utvecklingen så händer det saker, absolut. Stan växer, men inte så snabbt som det behövs för att klara målen.
– Forskare jag talat med säger: 1) Risken är uppenbar att industrierna kommer ta arbetskraft från andra verksamheter. Andra industrier på pendlingsavstånd och offentlig sektor drabbas. 2) Små kommuner som inte ligger på pendlingsavstånd riskerar utflyttning.
Utvecklingen sker först i Skellefteå. Stan växer, men inte tillräckligt ännu för att leva upp till befolkningsmålen.
Arne Müller poängterar att utvecklingen dessutom snabbt kan svänga.
– Det ser ljust ut nu. Det finns kapital och allting rullar på. Men det är värt att säga att vi lever i en världsekonomi där lite går att ta för givet. Enorma skuldberg har byggts upp över år av låga räntor. Likviditet har pumpats in i systemet. Det är därför som ett företag som Northvolt utan problem kan ta in tiotals miljarder i riskkapital. Men i naturresursbranschen är variationerna våldsamma. Metallpriser flerdubblas och halveras inom loppet av mindre än ett år. Samtidigt ska kommunerna investera för miljardbelopp i bostäder och infrastruktur, pengar som till viss del lånas upp. Det är stora risker och någon form av mental beredskap för en konjunkturvändning måste det finnas.
Elbehovet väntas öka stort, och även behovet att föra över kraften genom nya ledningar. Dessa ledningar står i Porjus, nära Luleälven.
Kraftförsörjningen:
– Man får svindel när man tittar på siffrorna. Norrbotten och Västerbotten har i dag en energianvändning på 12 terawattimmar (TWh) och producerar drygt 30 TWh. Lägger man på de nya industriernas behov så hamnar man på 115 TWh. Går det ens att få fram? Jo, vindkraften kan byggas ut. Det kommer orsaka markkonflikter exempelvis med renskötseln, men ja, möjligt är det.
Müller är kritisk till hur det svenska elsystemet utvecklats.
– Elsystemet byggdes upp som en samhällsangelägenhet. Det sköttes av Vattenfall och kommunerna. Staten stod för nätutbyggnaden. Det var långsiktiga planer. Älvarna byggdes ut i tur och ordning och kärnkraften lades i södra Sverige, där det behövdes kraft. Man kan säga vad man vill om de miljöhänsyn som togs och inte togs, men det var en garant för samhällsstabilitet. Nu är allt däremot upp till marknaden som önskat i läroböckerna.
"Vi är mitt i ett storskaligt industriexperiment, och det är inte politiken som styr utan marknaden", säger Arne Müller.
– Det första som hände efter avregleringen var att reservkraften försvann, för den var inte lönsam. Det ledde till fluktuationer i priser och investeringar. Det vi ser nu är en marknadens paradox, med underskott av el och höga priser i södra Sverige men ändå är det i norr som vindkraften byggs ut. Tydliga tecken på att marknaden inte fungerar som önskat.
Ett kraftigt ökande elbehov och begränsade möjligheter till överföring gör att graden av oförutsägbarhet i utvecklingen är enorm, menar Müller.
– Svenska kraftnät vet att behoven finns, men inte var, när och hur mycket för det är en marknadsfråga och beroende av tillståndsprocesser. Det här är stora projekt och systemet är komplext. Besked och långsiktighet hade varit att föredra.
Storforsen i Piteälven, Europas största obundna vattenfall.
Tror du att de fredade älvarna kan bli föremål för utbyggnadsplaner?
– Inte före valet (skratt). Det finns ett massivt motstånd. Samtidigt är elbehovet så stort att det är tänkbart att det ändå kommer upp någon gång. Men det som diskuteras nu är en utbyggnad av kärnkraften, inte vattenkraften. Det säger något.
Kan utvecklingen mot modulära kärnkraftsreaktorer bli en lösning?
– Tidsplanen att de ska vara igång tidigt på 2030-talet låter optimistisk. Det blir nog längre fram i så fall.
De nya industriernas planer och elbehov gör att hushållen i norra Sverige kan räkna med att det låga elpriset blir betydligt högre, fastslår Müller.
– Det kan redan i dag vara klokt att fundera på om man kan minska elbehovet hemma. Bor man i villa så kan det vara en god idé att lägga solpaneler på taket.
Stora variationer i naturresursbranschen är en riskfaktor som Arne Müller identifierat.
I ett globalt perspektiv blir en omställning av stålindustrin orimlig, anser Müller.
– Att ställa om hela världens stålindustri kräver 6000–7000 TWh. Det är 20–25 procent av världens totala elanvändning i dag. Och detta i ett läge när sol och vind inte ens täcker det ökande energibehovet, utan fossilenergi byggs fortfarande ut.
Om inte stora stålproducerande länder som Kina ställer om blir den globala effekten på minskade koldioxidutsläpp marginell. Inom bilindustrin räknar man dock med att grönt stål blir så konkurrenskraftigt att en omställning tvingas fram.
Järnsvamp framställd med vätgas i Hybrits pilotanläggning i Luleå.
Det skriver Müller delvis under på.
– Jag tror att utvecklingen sprider sig mer och mer, men att det blir extremt ojämnt. Delar av världen kommer inte vara med. Behoven av förnyelsebar el är så absurda. Skulle det ändå genomföras krävs det så mycket metaller till exempelvis batterier, vindkraftverk och solpaneler att halva jorden måste grävas upp. Internationella atomenergiorganet IAEA har tittat på metallbehoven, och bara batteribranschens behov gör att behovet av litium ökar med 42 gånger.
Någonstans där slår Arne Müller fast att den gröna omställningen inte är särskilt grön längre.
Hur grön är den gröna omställningen egentligen? Författaren och journalisten Arne Müller kritiserar på många punkter den utveckling som pågår i norra Sverige.
Sen går han rakt på det han kallar "pudelns kärna".
– Det jag saknar i diskussionen i Sverige är någon som säger "den här nya tekniken är bra, och den ska vi använda. Men det är lika viktigt att vi håller igen". Vi måste använda mindre mängder el och metaller. Vi kan börja med att inte bygga konkurrerande system för infrastruktur. Varför ska vi exempelvis ha tre parallella mobilnät? Svenska bilar har ökat i vikt med flera hundra kilo, är det en naturlag att vi behöver så stora bilar? Det finns hundratals exempel på vad man kan göra för att hushålla utan att försvåra människans vardag.
– Men det finns inget intresse för det, eftersom kapitalet är grundbulten i den gröna omställningen. Privata företag styr utvecklingen, inte politiken. Företagsekonomiska intressen står mot samhällsekonomiska intressen, exempelvis att spara metaller till kommande generationer. Den industriella vägen är en dröm för alla politiker, och det innebär att allt bara rullar på. Det är jobbigare som politiker att i stället säga till bilindustrin att "det är bra att ni bygger elbilar, men ni måste också halvera tillverkningen". Det händer inte.
Så det du säger är att kapitalet styr den gröna omställningen?
– Så är det. Kapitalet styr den gröna omställningen.
Vilka projekt tycker du ändå är mest motiverade?
– LKAB:s projekt Reemap, där man tar tillvara på gruvavfallet samtidigt som man löser en stor del av Europas behov av sällsynta jordartsmetaller, är ett bra exempel. Det finns också poänger med vissa flytande bränslen. Sedan anser jag att vätgasteknologin och stålindustrins omställning i grunden är bra. Stålindustrin orsakar sju procent av världens koldioxidutsläpp.
Så här kan H2 Green Steels anläggning i Norra Svartbyn se ut.
Men du har vänt dig mot benämningen "fossilfritt stål".
– Det smyger in fossila bränslen i alla produktionsprocesser. H2 Green Steel exempelvis, räknar med att släppa ut 550 000 ton koldioxid per år eftersom man behöver fossilgas. Sedan tillkommer det annat. Pellets innebär minst 170 000 ton. Zink ger 100 000 ton. All el orsakar utsläpp, exempelvis i tillverkning av vindkraftverk. Och så vidare. H2GS kommer snarare generera drygt en miljon ton koldioxid per år. Men det är samtidigt fantastiskt bra eftersom det normalt skulle ge tio miljoner ton.
Ni har nog redan gissat vad Arne Müllers nästa bok handlar om.
– Jag skriver på den, men när den kommer ut vet jag inte.