Britta Flinkfeldt, konsult inom offentlig sektor och tidigare kommunalrÄd i Arjeplog.
Det Ă€r svĂ„rt att förhĂ„lla sig till det som hĂ€nder omkring oss. Jag fantiserar om hur det var för 100 Ă„r sedan nĂ€r malmfĂ€ltens gruvor öppnade, nĂ€r utbyggnaden av LuleĂ€lven genomfördes och jĂ€rnvĂ€gen byggdes â bĂ„de malmbanan och inlandsbanan.
Det bodde inte sĂ„ mycket folk i norra delen av Sverige dĂ„, det mĂ„ste man minnas, och mĂ€nniskor flyttade till arbete â eller mĂ€nnen, det var mĂ€nnen som flyttade och familjerna fick följa med. I Arjeplog kom blygruvan i Laisvall att leda till att en helt ny sorts samhĂ€lle byggdes upp. Sett utifrĂ„n sĂ„ var det ett samhĂ€lle mer prĂ€glat av stĂ€llning och inkomst Ă€n vad centralorten kanske var. Platschefens stora villa lĂ„g nĂ€ra Ă€lven och de tre större hyreshusen lĂ„g lĂ€ngst ifrĂ„n. Servicen byggdes upp â skola, butiker, sporthall, islada, hotell. Ett i stort sett komplett samhĂ€lle som sen höll pĂ„ att försvinna nĂ€r gruvans tid var över.
FrÄn 60-talets mitt minskade Arjeplogs kommun i befolkning varje Är. Det berodde pÄ flera saker. Industrins rationaliseringar Àr en. Vi brukar sÀga att vi kan se pÄ befolkningskurvan nÀr motorsÄgen kom. En annan Àr att samhÀllet förÀndrades, Àven barn i den fattigaste familjen kunde med studielÄn i plÄnboken skaffa sig en högre utbildning. SÄ hade det inte varit förut.
En av mina förĂ€ldrars vĂ€nner fick lĂ€sa till adjunkt eftersom hans Ă€ldre brorsor bestĂ€mde att de skulle gĂ„ ihop för att lĂ„ta honom studera, annars hade det aldrig gĂ„tt. Men grejen Ă€r att om man flyttar nĂ„n annanstans nĂ€r man Ă€r ung sĂ„ vill man bĂ„de rĂ€ttfĂ€rdiga det genom att tala om att det var det rĂ€tta att göra och sen Ă€r chansen att man trĂ€ffar sin partner just dĂ„, i de Ă„ren, ganska stor. MĂ„nga blev kvar i stan. Och de var i barnproducerande Ă„lder. Och de ungarna vĂ€xte upp nĂ„n annanstans Ă€n hĂ€r. PĂ„ stĂ€llen dĂ€r det var helt ok att bli kvar â de blev inte matade med att de mĂ„ste se sig om i vĂ€rlden och prova att bo nĂ„n annanstansâŠ
Nu Àr vi dÀr igen. Insikterna om att jorden inte klarar vÄrt sÀtt att leva börjar sÀtta sig. Vi kan inte förbruka den rena luften och det rena vattnet i den takt vi gör och bara lÀmna avfall efter oss. Vi kan inte konsumera oss fram i livet, vi mÄste leva lite mer som farmor gjorde om jorden ska kunna vara beboelig Àven sen, efter oss. (Min farmor Àgde tvÄ klÀnningar, slÀngde bara det som absolut inte gick att rÀdda och hÀllde ut innehÄllet i slaskhinken pÄ potatislandet, och det som hon fick över pÄ folkpensionen (!) blev kvar till oss andra) Alla dessa insikter och kunskaper driver ny industri.
Med hjĂ€lp av koldioxidfri energi kan vi vara vinnare pĂ„ en marknad som vill vara och framstĂ„ som hĂ„llbar och genomtĂ€nkt. FrĂ„gan Ă€r bara om vi kommer att klara alla de andra kriterierna för hĂ„llbarhet i vĂ„rt nya samhĂ€llsbygge? Kommer klyftorna mellan fattiga och rika kommuner att öka? Kommer vi att klara att se till att vĂ„rd, skola och omsorg Ă€ven i fortsĂ€ttningen Ă€r en rĂ€ttighet och inte baseras pĂ„ vad du tjĂ€nar eller â hemska tanke â var du bor? Om vi i Arjeplog, dĂ€r basen till den rena energin i SkellefteĂ€lven samlas i sjöarna, kommer att kunna leva de rika liv vi gör Ă€ven i fortsĂ€ttningen kommer att bero pĂ„ hur vi klarar sjĂ€lva omvandlingen, och med vilka glasögon och förestĂ€llningar om marknad vs samhĂ€lle vi tror rĂ„der.
SamhĂ€llsutveckling vilar nĂ€mligen pĂ„ basen av vĂ„r tro om hur tingens ordning Ă€r och behöver vara â och om just detta Ă€r vi inte alltid överens, mellan glesbygd och stad.