Britta Flinkfeldt, konsult inom offentlig sektor och tidigare kommunalråd i Arjeplog.
Det är svårt att förhålla sig till det som händer omkring oss. Jag fantiserar om hur det var för 100 år sedan när malmfältens gruvor öppnade, när utbyggnaden av Luleälven genomfördes och järnvägen byggdes – både malmbanan och inlandsbanan.
Det bodde inte så mycket folk i norra delen av Sverige då, det måste man minnas, och människor flyttade till arbete – eller männen, det var männen som flyttade och familjerna fick följa med. I Arjeplog kom blygruvan i Laisvall att leda till att en helt ny sorts samhälle byggdes upp. Sett utifrån så var det ett samhälle mer präglat av ställning och inkomst än vad centralorten kanske var. Platschefens stora villa låg nära älven och de tre större hyreshusen låg längst ifrån. Servicen byggdes upp – skola, butiker, sporthall, islada, hotell. Ett i stort sett komplett samhälle som sen höll på att försvinna när gruvans tid var över.
Från 60-talets mitt minskade Arjeplogs kommun i befolkning varje år. Det berodde på flera saker. Industrins rationaliseringar är en. Vi brukar säga att vi kan se på befolkningskurvan när motorsågen kom. En annan är att samhället förändrades, även barn i den fattigaste familjen kunde med studielån i plånboken skaffa sig en högre utbildning. Så hade det inte varit förut.
En av mina föräldrars vänner fick läsa till adjunkt eftersom hans äldre brorsor bestämde att de skulle gå ihop för att låta honom studera, annars hade det aldrig gått. Men grejen är att om man flyttar nån annanstans när man är ung så vill man både rättfärdiga det genom att tala om att det var det rätta att göra och sen är chansen att man träffar sin partner just då, i de åren, ganska stor. Många blev kvar i stan. Och de var i barnproducerande ålder. Och de ungarna växte upp nån annanstans än här. På ställen där det var helt ok att bli kvar – de blev inte matade med att de måste se sig om i världen och prova att bo nån annanstans…
Nu är vi där igen. Insikterna om att jorden inte klarar vårt sätt att leva börjar sätta sig. Vi kan inte förbruka den rena luften och det rena vattnet i den takt vi gör och bara lämna avfall efter oss. Vi kan inte konsumera oss fram i livet, vi måste leva lite mer som farmor gjorde om jorden ska kunna vara beboelig även sen, efter oss. (Min farmor ägde två klänningar, slängde bara det som absolut inte gick att rädda och hällde ut innehållet i slaskhinken på potatislandet, och det som hon fick över på folkpensionen (!) blev kvar till oss andra) Alla dessa insikter och kunskaper driver ny industri.
Med hjälp av koldioxidfri energi kan vi vara vinnare på en marknad som vill vara och framstå som hållbar och genomtänkt. Frågan är bara om vi kommer att klara alla de andra kriterierna för hållbarhet i vårt nya samhällsbygge? Kommer klyftorna mellan fattiga och rika kommuner att öka? Kommer vi att klara att se till att vård, skola och omsorg även i fortsättningen är en rättighet och inte baseras på vad du tjänar eller – hemska tanke – var du bor? Om vi i Arjeplog, där basen till den rena energin i Skellefteälven samlas i sjöarna, kommer att kunna leva de rika liv vi gör även i fortsättningen kommer att bero på hur vi klarar själva omvandlingen, och med vilka glasögon och föreställningar om marknad vs samhälle vi tror råder.
Samhällsutveckling vilar nämligen på basen av vår tro om hur tingens ordning är och behöver vara – och om just detta är vi inte alltid överens, mellan glesbygd och stad.