H2 Green Steel, Hybrit och Northvolt är dragloken och allas blickar riktas därför mot Boden, Gällivare och Skellefteå.
När jag tillträdde rollen som kommunchef i Piteå slog en tanke mig: Undra hur länge det tar innan jag hör någon i kommunen rikta avund mot de grannkommuner som nu står i blickfånget? Undra hur länge det tar innan någon förklarar hur förbaskat synd det är att inte någon av dessa satsningar hamnat i Piteå, där de av en eller annan anledning borde ha hamnat?
Jag har nu jobbat ett år och kan jag glädjande nog konstatera att jag ännu inte hört någon rikta någon missunnsamhet mot våra grannkommuner. Inte ett ord av beska har nått mig.
Dessa gigantiska satsningar i våra grannkommuner bejublas alltså, i stället för att bespottas. Det säger något om oss. Det säger att vi nått insikten att det som berikar en kommun här uppe berikar oss alla. Att vi nått en insikt: Vi är alla varandras framgångar i det komplexa megasystem som våra samhällen och vårt näringsliv här uppe utgör. Och att vi når våra framgångar tillsammans.
I Piteå finns det ovanligt många medelstora, lokalt ägda företag med industrin som kund. Jag träffade ett tjugotal av dessa fantastiska entreprenörer för ett tag sen och summeringen av fjolåret från dem alla kan summeras med ett ord: Rekord. Dels för att det går bra för våra lokala, större industrier. Dels på grund av de gigantiska investeringarna hos oss i en av de största satsningarna av dem alla, vindkraftparken i Markbygden. Men inte minst för de affärer de nu gör hos våra grannar. Affärer känner inga kommungränser, sägs det, och våra företags agerande och resultat är ett tydligt bevis på detta.
Det gläder mig.
Men det gläder mig faktiskt ännu mer de gånger vi i offentligheten, som ju av hävd har en tydligare geografi att förhålla oss till, kommer till samma insikt. Förståelsen från politiker och kommunanställda att det som gynnar en granne även gynnar oss själva är oerhört viktigt i skapandet av en god morgondag.
För ett samhälle där vi hejar på varandra och lär av varandra, i stället för att fälla krokben på varandra, är ett samhälle som är attraktivt. Det är ett samhälle som vinner i längden.
Vilket för mig in på den svåraste frågan vi har just nu: Kompetensförsörjningen. Alla dessa nya investeringar kommer kräva människor i tusentals och norra Sverige har mycket länge haft en mycket låg arbetslöshet. Vem som ska jobba i våra nya fabriker är därför en absolut knäckfråga. Detta skapar naturligtvis en nervositet hos det redan befintliga näringslivet. Men det skapar även en nervositet hos oss som kommuner. Kommer vi klara av konkurrensen? Vem av mina duktiga kollegor kommer gå dit?
Att i detta läge agera defensivt och låta denna nervositet ta över är i mina ögon det farligaste vi kan göra. Vi bör i stället blicka bortom det faktum att nya, stora investeringar kommer att attrahera några av våra kollegor, vilket de garanterat kommer att göra, och i stället se till den större bilden: De satsningar som nu görs kommer gynna oss kommuner och vår framtida förmåga att leverera välfärd, även om det gör att konkurrensen om kompetensen skärps.
Att i denna konkurrens kunna attrahera duktiga människor till den offentliga sektorn är svårt redan idag. Och det kommer bli ännu svårare i morgon. Men jag undrar vad alternativet är?
Som jag ser det har vi i offentlig sektor inget annat val än att hänga med i denna hårda konkurrens och även finna glädje i att det blir allt svårare att locka till sig rätt kompetens. För det må vara svårt att vara det naturliga valet för en talang, i ett läge där mycket händer. Men det är förbaskat mycket svårare att skapa ett attraktivt samhälle i ett läge där ingenting händer.
Andreas Lind, kommunchef i Piteå kommun. Han har tidigare varit VD för Norrbottens Handelskammare, näringslivschef på länsstyrelsen och vd för Swedish Lapland Visitors Board.
