Vattenkraft, skog och gruvor är åter i centrum. Bilden visar Akkats kraftstation i Lilla Luleälv, strax norr om Jokkmokk.
Det är frågan om alla ens i Sverige har förstått detta ännu. Skog, malm och vattenkraft är åter i blickfånget och ger förutsättningar till industri, utveckling och välfärd. Nu med miljön som argument.
Liksom den förra gången ställer det oerhörda krav på samhället för att överhuvudtaget kunna genomföra dessa investeringar. Det handlar om att få de omgivande förutsättningarna på plats: infrastruktur, service, kompetensförsörjning, bostäder, sjukvård, skolor, vuxenutbildning, fritidsaktiviteter, planhandläggning, rättssäkra och snabba myndighetsbeslut kring tex bygglov, socialtjänst med mera.
I Sverige är det kommunerna som är ansvariga för huvuddelen av dessa förutsättningar och jag tror att det finns en ganska samstämmig upplevelse hos kommunerna att de lämnas helt själva med ansvaret. Skellefteå och Boden har exempelvis tidigt gått ut och sagt att de måste få hjälp med detta, ”vi mäktar inte med” var budskapet lätt förenklat. Jag vet inte om någon svarat alls, men jag är övertygad om att ingen enskild aktör eller myndighet kommer att mäkta med ansvaret när det handlar om samhällsbyggen av den magnitud vi faktiskt pratar om.
LKAB-disponenten Hjalmar Lundbohm framför bostad. Bilden är från tidigt 1900-tal.
Det samhällsbygge jag anser borde vara vägledande för tanken i denna fråga är Kiruna; en stad byggd i ödemarken helt från noll i början av förra seklet. Där fanns en övergripande idé hos Hjalmar Lundbohm om vad ett samhälle bör vara och också ett övergripande tydligt ansvar för att den idén också blev genomförd. En idé som också starkt har präglat den fortsatta samhällsutvecklingen i Kiruna under mer än hundra år.
2023 behöver vi en modern Hjalmar Lundbohm som håller ihop samhällsaktörerna, bolagen och människorna; planerar och prioriterar skolor, bostäder, kultur och friluftsområden, lyfter fram estetiska och mänskliga värden, står upp för långsiktighet och skönhet och samlar alla de samhälleliga resurser som måste till för att allt detta skall bli attraktivt för oss människor, långsiktigt hållbart och något för vår generation att med stolthet lämna över till kommande generationer.
Skiss på hur stadskärnan i Kirunas nya centrum ska se ut.
Det är inte bara industriparker som skall byggas, det är hela samhällen. Man kan absolut slänga sig med siffror om si eller så många som ”kommer att få jobb” och som ”behöver flytta hit”; det enda man kan vara säker på är att siffrorna inte stämmer. Det centrala är att de som jobbar, deras familjer och de som skall ta hand om deras barn, sälja deras mat, bygga deras bostäder, laga deras tänder, vårda deras föräldrar och så vidare också måste ha ett bra samhälle att leva i.
Därför måste det enligt min mening tillskapas en statlig övergripande samordning med ett tydligt ansvar för hela samhällsbygget. Allokera resurser. Hålla i tidsplaner. Underlätta för kommuner, regioner och andra aktörer så mycket det bara går. Ställ kapital till förfogande med förmånliga villkor.
Pajala är en av kommunerna som berörs av den gröna omställningen. Gruvbolaget Kaunis Irons miljötillstånd är under prövning.
Placera relevanta statliga myndigheter direkt på plats, etablera samverkansgrupper med kommuner och lokala aktörer. Prioritera infrastruktur som elektricitet, vägar, järnvägar och investera i gröna flygplatser. Inför starka incitament för människor att rycka upp bopålarna annorstädes för att delta i samhällsbygget av det nya Norrland. Ta det övergripande ansvaret!
Vad man sedan kallar denna samordning är absolut mindre viktigt, men nog tycker jag att Hjalmar Lundbohm åtminstone borde finnas med någonstans. Få har i Sveriges historia någonsin varit en viktigare symbol för ett samhällsbygge.
Stefan Millgård är kommunchef i Pajala.