Nationalekonomen John Kenneth Galbraith gav inte så mycket hopp för basindustrierna när han besökte Luleå 1982.
John Kenneth Galbraith (1908-2006) brukar betecknas som en av 1900-talets mest inflytelserika progressiva ekonomer. Han var professor vid Harvard, skrev mängder av böcker och fungerade som rådgivare åt bland andra John F Kennedy och Lyndon B Johnson på 1960-talet.
En februaridag 1982 gjorde denna nationalekonomins superstjärna ett kort gästspel i Norrbotten. Under en resa på vägen från USA till Japan mellanlandade Galbraith på Luleå Airport (Kallax, som vi sa då) för att ge en föreläsning.
Han kom till ett Norrbotten som präglades av Stålverk 80-kraschen, en djup kris för LKAB, utflyttning, hög arbetslöshet och stor oro inför framtiden. Galbraith gav inte heller mycket hopp för de norrbottniska basnäringarna.
På frågan om hur han såg på framtiden för gruvnäringen svarade han kort och gott att han ”aldrig skulle slänga ned sina egna pengar i ett stort hål i marken”. Istället gav han norrbottningarna rådet att ”spela fiol eller göra något annat kul”.
Om människor upplever att det är trevligt att bo i Norrbotten, då kan ni också räkna med utveckling, sa nationalekonomen.
I viss mening har Galbraith fått rätt. Musik, film, teater, konst, mat, idrottsevenemang, hotellbyggen i is och högt upp i träden plus andra upplevelser har blivit nya näringar och växande verksamheter. Norrbottningarna lydde rådet att göra fler "kul" saker.
Men Galbraith fick käpprätt åt skogen fel om framtiden för gruvorna och övriga basnäringar. De tog sig igenom krisen i början av 1980-talet och är "still-going-strong" 2022. Den statliga gruvjätten LKAB levererar mångmiljardbelopp till statskassan varje år och satsar nu stort på framtiden.
23 november 2020 skrev NSD om LKAB:s superplan. Före 2030 ska LKAB både ha skapat förutsättningar för att producera sällsynta jordartsmetaller och fosfor – och ha ett första verk för koldioxidfri järnsvamp på plats. 2045 – omkring 400 miljarder kronor senare – ska produktionen vara helt koldioxidfri.
Den gröna nyindustrialiseringen har blivit ett begrepp. Vi har fått lära oss namn på framtidsprojekt som Northvolt, Hybrit och H2 Green Steel. I Pajala och Tornedalen har Kaunis Iron blåst nytt liv och skapat optimism i en bygd som tidigare präglades av nedgång. Arbetskraftbristen har plötsligt blivit det stora problemet i norra Sverige.
Olov Abrahamsson, politisk chefredaktör på NSD.
Det ställer nya krav på politiken – nationellt, lokalt och regionalt. Norrbotten och Västerbotten är inte längre i behov av statliga krispaket för att hantera utflyttning och arbetslöshet. Istället behövs samhälleliga insatser för att underlätta expansionen i norr (investeringar i arbetsmarknadsutbildning, infrastruktur, elnät, effektivare tillståndsprocesser med mera).
Även hos kommun- och regionledningar krävs en del ny- och omtänkande. Hur klokt är det till exempel att Region Norrbotten hårdbantar kulturanslagen i det här läget? Om Norrbotten ska vara ett attraktivt län så räcker det inte med industrifastigheter och skoterleder. Regionen behöver också teatrar, musikfestivaler, dansscener, konsthallar och annat som ryms i ett rikt fritids- och kulturliv.
I en NSD-intervju talar Peter Larsson, regeringens samordnare för det som sker i norra Sverige, om en befolkningstillväxt på mellan 50 000 och 100 000 invånare i Norrbotten och Västerbotten under kommande decennium.
Dessa människor kommer dock inte att flyga som stekta sparvar in i munnen som i fantasiriket Schlaraffenland. Under kommande år kommer att krävas hårt arbete av både riks-, lokal- och regionpolitiker för att ge länet växtkraft.
Olov Abrahamsson är ledarskribent på Norrländska Socialdemokraten (S).