Industrierna vill komma igång med sin verksamhet så fort som det bara går. Vilket man förstås kan förstå. Dels vill man naturligtvis bevisa att det man ska göra faktiskt fungerar – vilket ju är ifrågasatt på flera och stundtals goda grunder. Kommer man exempelvis lyckas få tillräcklig effekt hur den så kallade vätgasalkemin?
Dels handlar det ju om väldigt stora summor pengar som man redan har tecknat in. H2 green steel ska redan ha sålt 1,5 miljoner ton stål. Det visar förstås i någon mån att det faktiskt finns en marknad för produkten, något som också har ifrågasatts. Samtidigt vill man ju beta av det så kvickt som möjligt.
Entusiasmen är påtaglig i företagslägret. Snart är vi igång! Hurra! Men än är det några år kvar till dess och tur är väl det. För mycket återstår att göra för att dessa projekt ska bli mer än imponerande besöksplatser för social katastrofturism. Det kanske allra största behovet som återstår att lösa är frågan om elen. Var ska den komma ifrån?
Vattenkraften kommer inte att byggas ut ytterligare. Det som återstår av älvarna har vi gemensamt bestämt att bevara. Även vindkraften börjar springa in i samma vägg. Den är också kraftigt utbyggd och stöter på omfattande patrull nästan var den än föreslås byggas. Den förstör nästan alltid tillvaron för människor eller renar. Ibland både och.
Därtill kommer problemen som uppstår när vindkraft upptar en alltför stor del av produktionen. Det handlar inte minst om spänningen i ledningarna och behovet av reglerbar kraft för att balansera systemen. Svenska kraftnät införde i slutet av förra året ett stopp för anslutning av vindkraftparker som kräver egna ställverk i stora delar av Norrland.
Det är således svårt att se en till storskalig utbyggnad av landbaserad vindkraft i Norrbotten och Västerbotten. Den havsbaserade då? Det planeras ju fyra stora vindkraftsparker i den svenska delen av Bottenviken. Men de är långt ifrån problemfria.
Havs- och vattenmyndigheten påpekade nyligen att Sverige saknar ett tydligt och genomtänkt regelverk för havsbaserad vindkraft. Exempelvis finns det i dagsläget ingen lagreglerad möjlighet att hyra ut havsområden. Bara en sån enkel sak. Därtill kommer förstås andra aspekter som har belysts alltför lite.
Nyligen rapporterades det till exempel att Sjöfartsverket har varnat för att de stora havsbaserade vindkraftparkerna kan innebära att man effektivt hejdar vintersjöfarten till hamnarna längs Bottenviken. Isarna ser ju inte likadana ut från år till år utan varierar och isbrytarna får lov att anpassa sig och öppna farleder där det är möjligt. Det är fullt möjligt att de stora vindkraftparkerna täpper till havet så mycket att isbrytarna inte kommer att kunna hålla farlederna öppna. Detta är något som måste tas på mycket stort allvar. Det visar även på hur stora utmaningar som faktiskt finns och vilka komplexa system man måste ta hänsyn till och utreda innan detta kan tillåtas bli verklighet. Annars kan det kosta mycket mer än det smakar.
Ett möjligt alternativ, som framhållits av Tobias Edfast som är chef för Svenska kraftnäts nätplanering, skulle kunna vara kraftvärme som går på biomassa. Men några sådana planer känner åtminstone inte han till. Därmed återstår i princip bara kärnkraft för att kunna få till en någorlunda snabb, balanserad och trovärdig ökning av elproduktionen. Detta är förstås behäftat med sina egna svårigheter. Lagen tillåter det inte än för det första även om en kommer att ändras inom en snar framtid. Det finns också ett mentalt motstånd här uppe mot kärnkraft vilket alltid har betraktats som något för södra Sverige.
Alla lösningar har dock svagheten att detta är processer som kommer att dra ut på tiden något fruktansvärt. Det saknas helt enkelt ett tillräckligt driv för att få till dem i tid. Detta bör vara något som så sakteliga håller på att gå upp för flera av de berörda företagen. Ska de ha el för att klara uppväxlingen av verksamheterna som beräknas till omkring 2030 måste de nog ta ansvar för sin egen energiproduktion. Själv är bäste dräng.
Och om det inte har uppenbarat sig än är det hög tid att de börjar tänka i de här banorna snarast. Det är långa och jobbiga processer även för dem. Men på detta viset kan de åtminstone säkra sin egen produktion. De kan bygga slutna system som inte kopplas upp på nätet utan bara förser den egna verksamheten med el. Det gör åtminstone somliga saker enklare.
Visst, det är omfattande, krångliga och inte minst dyra projekt vi talar om nu. Och det är väl knappast vad de här företagen längtar efter. Men de är förmodligen nödvändiga.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.