Annars har ju det mesta som på något sätt kan tänkas att alls påverka möjligheten att få människor mer intresserade av att flytta hit diskuterats till döddagar. Kommunikationerna måste bli bättre – förstås. Det är ju en logistisk fråga i grunden. Ska vi kunna växa med 100 000 invånare som ska jobba så krävs det att folk kan bo en bit bort ifrån sitt arbete. Och det är bara att konstatera att där finns det alltjämt en del att önska.
Behovet av ökad elproduktion har förstås också diskuterats. Effekterna av höjda lönekrav för arbetsinvandring likaså. Men det har inte stannat där. Gång på gång har det exempelvis talats om hur viktigt det är att vi satsar på kulturen – vem ska vilja bo här utan ökade satsningar på fria teatergrupper? Och profilbyggnader! Vi måste ha profilbyggnader. En modern svensk vill förstås inte bo i en stad som saknar profilbyggnader.
De två senaste exemplen har väl förstås främst framförts från branschfolk och människor knutna till fenomenet i fråga på något sätt. Det gör ju naturligtvis inte att de har fel i sak. Det finns dock gott om andra skäl att ifrågasätta slutsatserna. Men det spelar mindre roll. Det är bra att debatten förs i både stort och smått.
Därför är det också extra märkligt att det talas så tyst om möjligheten att kommunerna själva bidrar till sin bristande attraktion. Mycket har sagts om vad som kan förväntas av människor runtom i riket som kan tänkas tjäna på att ha ett arbete. Allt från att de borde hotas av staten för att flytta familjen hit till att staten borde locka dem med en tjock sedelbunt. Givet detta borde det vara naturligt att också tala om vad människor kan förvänta sig av de kommuner som nu skriker ut sin längtan efter nya invånare.
Landstingsskatten i både Västerbotten och Norrbotten är lägre än snittet. 11,35 respektive 11,34 att jämföra med 11,57 som är det svenska genomsnittet för stunden. Inte mycket lägre, men än i vart fall lägre. Annat är det med kommunalskatten.
Inte en enda kommun i någon av regionerna har en kommunalskatt under rikssnittet. Inte en enda. Det bästa man kan säga om genomsnittet i Norrbotten, som ligger på 22,57 procent, är att det är lägre än snittet i Västerbotten, 22,86 procent. Genomsnittssvensken har en kommunalskatt på 20,67 procent.
Det krävs ett väsentligt mått av självbedrägeri för att tro att detta inte skulle spela någon roll. Det är värt att komma ihåg att vi inte enbart försöker attrahera arbetslösa att flytta hit utan högkvalificerad arbetskraft som har många andra alternativ i livet än att ta sin Mats ur skolan och släpa sig hit. Det är trots allt inga små höjningar vi talar om här.
Den genomsnittlige svensken kan se fram emot en skattehöjning på omkring två procentenheter vid en flytt. I många kommuner betydligt mer än så. Och givet att snittskatten i resten av landet skulle vara lägre om man räknade bort de två nordligaste högskatteregionerna inser man snabbt hur oattraktivt erbjudandet är.
Det borde vara självklart att två och en halv procentenheter extra i skatt avskräcker folk. Bilden av ett svenskt bakvatten har inte enbart att göra med att vi ägnat lång tid åt att marknadsföra oss som en exotisk plats för människor med en förkärlek för fjällvandring och hundspann. Det beror också på att vi har ett rykte om oss som en bunt ekonomiskt vanskötta kommuner som styrts av Socialdemokraterna sedan rösträttens införande och där det finns ett kompakt ointresse av att ändra något av detta.
Det här är Sverige, det är få människor som inte är beredda att flytta till en plats på grund av socialdemokrati. Men det är väldigt få som är intresserade av ekonomiskt vanskötta kommuner, oavsett partifärg. Och det är bara att titta på exempelvis företagsklimatrankingar och annat för att se att intresset av att sköta ekonomin bättre är tämligen obefintligt år efter år i många kommuner.
Ska vi lyckas locka 100 000 människor att flytta hit behöver nog detta ändras. Politikerna har ett ansvar att sköta sina kommuner på ett ansvarsfullt sätt och ta hand om skattemedel med vördnad. De kommuner som gör det och kan erbjuda åtminstone närhet till de kvalificerade arbetena kommer att ha en påtaglig fördel jämfört med de andra.
Daniel Persson är politisk redaktör på Norrbottens-Kuriren.