Renflytt. En renhjord på på väg till sommarbetet
Det är alltså inte bara ”en kraftledning”, ”en skogsavverkning”, ”en gruva” samebyar har att hantera. Ibland känns det som att det enda vi gör är att ta frågor, där någon annan alltid lägger serven, på volley. Ett helhetstänk kring vad naturen tål häruppe verkar inte finnas, devisen är att markerna är så stora att alla får plats: vi ska samexistera. Detta även fast vi vittnar om att den mänskliga aktiviteten i renskötselområdet är långt mycket större än vad varken renar eller övrig natur tål. Denna så kallade samexistens sker totalt på bekostnad av en part, nämligen en livsform som bygger på sammanhängande marker och levande ekosystem. Det är ett bekant fenomen att det är de samiska renskötarna som ser helheten i markanspråken, medan olika intressenter bara ser sin del.
Renskötseln är en pastoral och nomadisk typ av djurhållning. Detta innebär att man nyttjar de betesresurser som finns naturligt i vårt landskap och att man flyttar mellan olika typer av land efter säsong och tillgänglighet. Renskötselns förflyttningar och markanvändning är alltså inte slumpvis, utan följer årets rytm, där variation är nyckeln för att klara årets och vädrets skiftningar. Inom fjällrenskötseln flyttar renskötarna sina hjordar mellan sommarbetesmarker i fjällvärlden och vintermarkerna så långt som 30-40 mil längre österut i skogslandet ända ner mot Bottenviken. Även markernas höjdskillnader är viktiga; låglänta och höglänta områden i både väst och öst, ger förutsättningar att anpassa sig till klimatiska variationer under året. Tillgången till varierande typer av betesmark är alltså helt avgörande för renens överlevnad.
Inte heller är samebyarnas gränser slumpvisa, utan de följer en väst-östlig riktning, enligt renens eget rörelsemönster. Samebyarna eller dess familjegrupper kan med andra ord inte slå sig ner var som helst i länet som det passar sig, utan det finns såväl i lag fastställda gränser som egna rättsuppfattningar som reglerar vilka områden som får brukas av vem. Till skillnad från vad många verkar tro har vi inte hur mycket land som helst att disponera. Efter 120 år av intensiv industri- och samhällsexpansion i ”Norrland” är vi hårt trängda i ett fragmenterat landskap. Faktum kvarstår: om vi ska kunna existera i framtiden behöver renen landet. All exploatering av renbetesmarker innebär att renens, och följaktligen även renskötselns, förutsättningar att existera minskar.
Bilden är från Storheia vindpark i Norge.
Vi har nu i generationer försökt kommunicera både hur vi lever av och med det naturen ger och att industrins förbrukning av markerna inte är hållbar i det långa loppet. Trots de senaste årens publicerade klimatrapporter och avhållna COP-möten, och den i samhället alltmer uttalade medvetenhetenheten kring den ekologiska krisens omfattning, så är det märkligt att ingen ännu tycks lyssna på vad vi samer, och många andra urfolk i världen säger. Den argumentation vi för kanske ter sig för banal för att tas på allvar: Människan är totalt beroende av naturen för att överleva och det bästa sättet att rädda den är att låta den vara.
Att renskötselns värden aldrig kommer kunna mätas i de ekonomiska mått som vi ställs emot, är nog ett faktum de flesta av oss som är bundna till renskötseln förlikat oss med. Men i en tid av annalkande klimatkatastrofer och massutdöende och den växande insikten om detta i samhället så tänkte vi, kanske lite naivt, att nu är tiden kommen för mänskligheten att värdesätta det ekologiska högre. Tvärtom visar det sig dock att även den ekologiska agendan har kidnappats av starka ekonomiska intressen som, under den gröna omställningens flagg, fortsätter att på inarbetat manér, utarma de marker som vi, och allt annat levande i naturen, är totalt beroende av. Av denna anledning sitter, återigen, de samiska renskötarna med skurkrollen i den allmänna diskursen: tidigare som obstinata motståndare gentemot den så kallade ”utvecklingen”, nu utmålas vi som motståndare mot klimatarbetet. Trots att vi är de första att möta klimatförändringarnas konsekvenser och att det enda som är riktigt viktigt för oss är bevarandet av markerna, tillika säkerställandet av den biologiska mångfald som alla vi på planeten är totalt beroende av.
"Av denna anledning sitter, återigen, de samiska renskötarna med skurkrollen i den allmänna diskursen", skriver Helena Omma, renägare, doktorand och ordförande i Unna tjerusj sameby.
Att ställa om till klimatets fördel innebär från vår horisont inte att exploatera naturen mer, utan att dra ner på tempot. Av någon anledning verkar dock Sverige i all sin självgodhet inte förstå att denna premiss inte bara gäller i Amazonas, utan också på hemmaplan. När Gabná sameby förklarar hur Geijer-malmen i Kiruna kommer skära av deras sista flyttled mellan sommar- och vinterbetesmarker möts de av bekymrade miner av LKAB:s företrädare som bedyrar att det är av deras största intresse att Gabná ska kunna fortleva. På samma sätt lägger näringsminister Ebba Busch, under EU-toppmötet i Kiruna, till sin lägsta tonart och berättar att hon tar frågorna om markkonflikt på största allvar, men att hon har djup tro på dialog. Vad är det för typ av dialog hon syftar på? Ska Gabnás renskötare få samtalsterapi, medan marken grävs upp under deras fötter?
Varken industrin eller politiken verkar ha nåtts av någon insikt och det är tydligt att det som driver den gröna omställningen inte är ekologiska, utan helt och håller ekonomiska. För vad annat kan väl den överskattade tron på ”dialog” och ”samexistens” som uttalas bland såväl politiker som industritoppar vittna om? Att vi, genom att prata om det, kan fortsätta exploatera markernas ändliga resurser och samtidigt som vi ska rädda såväl klimat och miljö samt de kulturer som är kopplade till dem? Det tål att upprepas: En dialog är inget värd om inte ett nej kan respekteras. Det handlar inte om samexistens om när det alltid är en part som upphör att existera till fördel för en annan.
Jag skulle önska att man, åtminstone från politikerhåll, var öppen med att satsningar på den nya industrin innebär uppoffringar som man är villig att göra. Att höra att fossilfritt stål, gruvbrytning, vindkraft, kraftledningar och allt som hör därtill är viktigare än renskötsel och samisk kultur, vore hårt, men på något sätt ändå ärligt. Såväl historiens facit som dagens handlingar talar sitt tydliga språk, liksom det faktum att vi har bevittnat en rad ministrar uttala sin kärlek för materiella ting. Har ännu inte hört nuvarande kristdemokratiska näringsminister uttala kärlek för sin nästa, men efter sin Norrbottensturné har hon i alla fall tydligt kommunicerat att hon älskar så väl gruvor som vattenkraft.
Min framlidne far, som var renskötare hela sitt liv, lärde mig att alltid tacka markerna för vad de gav oss. När han bar ut benresterna, efter ett renkok, i skogen sa han att ”Man kan inte bara ta, man måste lämna tillbaka också.” Vad tänker den svenska staten ge tillbaka till markerna i Sápmi, för alla dess rikedomar de redan försett staten med? När tänker man tacka och säga att ”nu räcker det, vi har (miss)brukat dig nog”?
Helena Omma, renägare, doktorand i samiskt språk, med inriktning på renskötselns terminologi om markerna och ordförande Unna tjerusj sameby