Historiskt har det inte sällan varit en norrlänning som haft ansvaret som kommunikations- eller infrastrukturminister.
Gösta Skoglund, Umeå, var kommunikationsminister 1957-1965. Curt Boström, Piteå, ledde departementet 1982-85. Georg Andersson, med starka band till både Norrbotten och Västerbotten, basade över (som han själv sa) ”kommunicken” 1989-1991. Ulrica Messing, Gävle, var infrastrukturminister 2000-2006.
Sannolikt hänger den norrländska dominansen på ministerposten ihop med att tillgången till vägar, järnvägar, broar och hamnar är extra viktig i en region med långa avstånd och gles bebyggelse men också en rad tunga exportnäringar (skog, stål, malm m m).
Det behövs helt enkelt ett statsråd som har örat mot marken och känsla för behoven i norr.
I dagens regering är det emellertid en smålänning som hanterar infrastrukturfrågorna. Kristdemokraten Andreas Carlson, född och uppvuxen i Nykyrka församling i Jönköpings län, har sedan 18 oktober 2022 rollen som både infrastruktur- och bostadsminister.
Avsiktsförklaringarna från smålänningen Carlson hittills bådar dock gott. I en debattartikel i Dagens Industri 13 januari pekar han och ett par andra statsråd på att det behövs en strategi för att främja den gröna nyindustrialiseringen i norra Sverige.
Bland annat understryker de att det finns "ett stort behov av förstärkningar av vägnätet och järnvägsinfrastrukturen" samt att "regeringen ämnar återkomma till dessa strategiska investeringar".
Under sitt besök på Järnvägsforum Norr i Luleå 31 mars meddelade infrastrukturminister även att regeringen nu gett Trafikverket i uppdrag att gå igenom projekten i den nationella infrastrukturplanen för att se om det går att skynda på dem samt lägga "särskilt fokus på expansionen i norr".
"Man ska undersöka vilka möjligheter som finns till medfinansiering och genom förskottering skynda på ett genomförande av de här åtgärderna", sa Carlson till konferensdeltagarna – ett besked som fick applåder av konferensdeltagarna.
Det är också välkomna signaler från regeringshåll. Näringslivet – LKAB, SSAB, H2 Green Steel, Northvolt, Kaunis Iron och andra – investerar redan för fulla muggar i regionen, vilket innebär snabbt och kraftigt ökade behov av godstransporter.
Därför behöver det satsas på såväl Norrbotniabanan som Malmbanan och annan infrastruktur för att det som produceras i norra Sverige ska kunna exporteras och fraktas till kunderna i stora vida världen.
Om det inte funkar – om det finns flaskhalsar i transportnätet, dåligt underhåll och andra brister i infrastrukturen – riskerar Sverige att gå miste om både jobb och exportinkomster samtidigt som det bromsar den gröna omställningen, vilket är negativt för oss alla.
Trafikverket ska meddela resultatet av sin översyn till regeringen senast 15 september i år, vilket får betraktas som skyndsamt i sammanhanget. Men därefter gäller det att Carlson och regeringen agerar både snabbt och resolut. Då är det upp till bevis.
Det räcker inte med politiska avsiktsförklaringar och välvilliga uttalanden om infrastrukturinvesteringar i norra Sverige. I slutändan är det som räknas om det blir konkreta resultat och verkligen sätts spår i verkligheten.